Två är bättre än en. Eller?

Jag satt på tåget hem från Örebro igår kväll och kände mig lite ensam. Eller snarare kände jag en saknad efter en tvåsamhet, en gemenskap med en speciell person. Mina tankar gick i den riktningen efter Falköping för där steg det på två par som satte sig i min närhet.

Det ena paret var två ungdomar, troligtvis gymnasieelever. Deras nojsande gick mig mest på nerverna. Jag har aldrig förstått mig på tjejer som koketterar (dvs.ger intryck t.ex att hon vill kysas, sen låtsas att hon inte vill). Jag kan inte ens beskriva varför jag känner så. Kanske är det min Asperger igen som gör att jag inte förstår mig på beteendet. Det verkar falskt i mina ögon och falskhet är lika med lögn i min värld och jag kan inte ljuga. Deras beteende till trots fick de mig att tänka på hur jag själv skulle bete mig tillsammans med någon som är speciell för mig.

Det andra paret var i min ålder, kanske till och med lite yngre. Mitt intryck var att de var arbetskollegor, och att det definitivt fanns en ömsesidig attraktion. De satt nästan hela vägen och förde en intressant, intellektuell och spirituell dialog om många olika ämnen. Det fick mig att känna att det är just det jag saknat, interaktionen med en annan person, någon att föra ett intelligent samtal med.

En gång för många år sedan var jag hos en bekant, och hon plockade fram sina tarotkort. Hon sa att hon inte ville spå mig, men att hon ville att jag skulle blanda korten och dra ett. Det kortet skulle representera min personlighet eller mitt öde. Jag trodde väl bara till hälften på det där, men jag gjorde som hon föreslog och drog ett kort. Det blev Översteprästinnan, som min bekant förklarade betydde att det var mitt öde att leva ensam hela livet. Lagom uppmuntrande. Men faktum är att än så länge har jag inte haft mer än otur med mina förhållanden. Å andra sidan kan man säga att jag är inte ens medelålders än så jag har gott om tid på mig att hitta någon.

Gå inte vilse i universum.