Hur basenjin kom till

Det var en gång för mycket länge sedan, en grupp människor i Afrikas djungler som kom att bygga sig en by och bli bofast. Djuren höll råd om detta nya fenomen och kom fram till att Vargen skulle hålla ett öga på människorna och se hur saker utvecklades.

Vargen höll sig i närheten av människornas by och iakttog dem noga. Eftersom Vargen hade fullt upp med att bevaka människorna hann han inte jaga så mycket, och han märkte att han kunde hitta mat i människornas avskrädeshögar. Det tyckte Vargen var bra, och berättade för sina bröder och systrar om det.

En dag var Vargen ute på en av sina sällsynta jaktturer i djungeln kring människornas by när han hörde människor smyga i buskarna. Han iakttog dem och förstod att de följde spåren efter en grupp vildsvin. Vargen funderade en stund och cirklade sedan runt både människor och vildsvin. När han var mitt emot människornas flock ylade Vargen sitt jaktrop och skrämde vildsvinen så de sprang rakt mot människorna, vilka snabbt utnyttjade situationen och dödade många vildsvin med sina spjut. När människorna gett sig av gick Vargen fram till platsen där de dödat vildsvinen och fann att människorna hade lämnat kött åt Vargen som tack för hjälpen. Vargen var mycket nöjd och rapporterade detta till sina bröder och systrar.

Vargen sammankallade nu Djurens Råd igen och föreslog att vargarna skulle bli människornas följeslagare. Han presenterade sitt förslag mycket vältaligt och alla tyckte det lät mycket förståndigt. Emellertid menade Vargen att eftersom vargar är köttätare, och människorna är allätare, behövde de ett nytt släkte av vargar som skulle kunna dra större nytta av människornas samhälle, och han föreslog en lösning som fick enhälligt bifall i Rådet.

Följande natt smög Vargen in i människornas by och stal med sig en gethona. Vargen parade sig med gethonan i djungeln och tog hand om henne medan hon bar på hans valpar. Efter en tid födde hon fyra valpar åt Vargen. De liknade sin far Vargen, men med vissa skillnader. De hade mindre päls, en kortare svans, och de var mindre till växten. Framförallt hade de ärvt sin mors aptit för all sorts mat, inte bara kött.

Vargen var mycket nöjd med sina barn, och uppfostrade dem nu i att förstå människornas seder, och till att vara dem till hjälp i deras by. Han visade dem hur de skulle hjälpa människorna att jaga i djungeln, och hur de skulle vakta människornas boplats. När hans söner och döttrar var gamla nog smög Vargen dem in i byn tillsammans med deras mor, och lämnade dem att leva med människorna.

Människorna fann Vargens barn mycket hjälpsamma och nyttiga, och belönade deras hjälp med rikligt med mat och en plats vid elden när nätterna var kyliga. Och människorna kallade Vargens barn Basenji.

(en historia av Ylva Ullsdotter, som är helt påhittad och sprungen ur en mycket livlig fantasi och närheten till en basenji som äter allt den kommer över.)

Gastric Bypass -45 dagar (??? kg)

Idag började jag med min första pulvermåltid. Smaken är väl ok, men mättnadskänslan uteblev helt. Inte alls som med en riktig fruktsmoothie, som jag brukar göra med laktosfri mellanmjölk och frukt, de blir man verkligen mätt av. Men men, det är bara 6 veckor kvar nu och till dess ska jag väl lyckas gå ner de där 12 kg.

Jag ryggade tillbaka lite inför kostnaden på pulverjoxet, 137:- för 15 påsar (1 påse = 1 måltid), men det blir ju faktiskt mindre än 10:- per måltid, och det är nog mindre än de flesta betalar för en vanlig måltid riktig mat. Så jag kommer undan med 822:- i matkostnad för en hel månad, det är inte illa tycker jag.

Fast jag vet inte hur det går med viktnedgången, för jag äger ingen badrumsvåg. Jag skulle få låna mammas, men vi glömde båda två när jag var där sist. Minne som ett såll, så är det när man har värk, minnet påverkas negativt.

Gå inte vilse i universum.

Syskonen, 10 år senare.

För 11 år sedan låg jag i startgroparna för att resa till USA, där jag ju blev kvar i fyra år. Mina bröder tyckte att det vore ett bra tillfälle att ta ett kort på oss alla fyra tillsammans eftersom vi så sällan är alla på samma ställe samtidigt. Så vi packade oss alla iväg till min äldste bror, Vinko, och hade ett par trevliga dagar hemma hos honom, som resulterade i det övre fotot.

Så kom jag hem från USA med min älskade son och några erfarenheter rikare. Det blev kämpigt att komma på fötter igen, men med hjälp av min kära mamma och senare även hennes nye man, gick det till slut. Jag har i alla fall en stadig grund att stå på, även om jag har en bit kvar till idealiskt. Jag har till exempel inte lyckats få hem min älskling än, och kämpar fortfarande med vikten, men de sakerna känns mer överkomliga i och med att jag nu mår bra både fysiskt och psykiskt.

Nu i oktober, den 10:e för att vara exakt, fyllde min kära mamma 60 år, och helgen efter hade hon stort kalas för hela släkten, i alla fall dem som bor i Sverige. Då fick min lillebror den briljanta idén att vi skulle ta ett nytt foto av oss fyra syskon där vi stod likadant som på den första bilden. Resultatet blev den undre bilden. Skillnaderna är i vissa fall stora, i andra fall inte så stora.

När jag tittar på mig själv för 11 år sedan ser jag en bild av en positiv självsäker tjej på väg ut i livets stora äventyr. Kanske var jag mer naiv då, trodde till 100% på människans inneboende godhet. Men jag hade tro på mig själv också, något som upplevelserna under följande år nästan lyckades krossa helt. Men bara nästan, annars hade jag aldrig lyckats ta mig därifrån. Jag kan längta tillbaka till den där glada, naiva tjejen ibland, livet verkade lättare då, även om det inte var helt lätt. Och ibland kan jag undra vad som skulle hänt om jag aldrig åkt till USA. Men så kommer ju direkt tankarna på min älskade pojke och då vet jag att om jag så hade varit tvungen att gå igenom de fyra åren igen för att få honom, skulle jag göra det utan att tveka. Jag kommer förvisso aldrig mer att träffa den där 23-åringen med sådan tro på livet, men jag fick något ännu bättre istället. Min son betyder mycket mer för mig, han är mitt allt. Han var förresten också med på festen.

Gå inte vilse i universum.

Gastric Bypass -53 dagar (122 kg)

Idag var jag på sjukhuset på gruppinformation om gastric bypass. Jag hade fått veta att om man ville operera sig i Värnamo istället för i Stockholm kunde det vara upp till ett år eller mer väntetid för operation. Det tyckte jag var OK, för då fick jag tid att se om promenaderna med Saharah skulle hjälpa på lång sikt.

Så efter informationen träffade vi läkaren en och en för individuell bedömning. I mitt fall bedömde han att det definitivt verkade vara aktuellt med operation, så han skickade mig vidare till sköterskan för att få ett datum. Då frågade hon mig om det gick bra med den 12:e december. I år. Jag blev lite ställd, men jag har känt länge att jag är vid vägs ände vad gäller min kamp mot vikten så jag sa att visst, det går bra.

Om 46 dagar kommer mitt liv att förändras för alltid. Jag ser fram emot det, samtidigt som jag är lite nervös. Det är inget man kan göra ogjort efteråt utan det är ett beslut för livet. Samtidigt är det just ett beslut för livet, dvs. jag bestämmer mig för att leva mitt liv istället för att stilla se på hur övervikten leder till följdsjukdomar och troligtvis en för tidig bortgång. Jag väljer livet, för min sons skull.

Och efter det supertunga påpekandet....

Gå inte vilse i universum.