Julaftonstankar

Jag var ute igår med Saharah och när vi gick förbi sjukhuset väcktes tankar på julen och folk som begår självmord på julen. Det slog mig att det måste vara det mest själviska en person kan göra, att lämna sina nära och kära med ett hål i hjärtat och undrande varför och dessutom för alltid förstöra årets största helgdag.

Personligen har jag aldrig hamnat i den situationen att jag har haft tankar på självmord, men jag kan rent logiskt förstå att det finns de som hamnar där. Däremot kan jag inte förstå att man väljer att ta den utvägen. För mig verkar det som om en sådan person är så inne i sina egna känslor att de stängt av all empati och helt enkelt inte kan se att andra skadas av deras handlingar.

Oavsett hur ensam man känner sig så finns det alltid någon, tror jag, i ens närhet som älskar en och som skulle sakna en om man försvann. Om man nu, som jag har hört, är så inne i sina egna känslor, och man känner att man bara är till besvär för alla i ens närhet, så kan jag i alla fall inte förstå att man skulle vilja göra sina nära så illa att man lämnar dem att för alltid undra varför.

Jag hade fler tankar i huvudet, men de försvann medan jag umgicks med min kära familj. Min lillebror har kommit på besök över julen och han är en av två människor jag känner att jag kan föra en intelligent diskussion med. Den andre är min storebror Ivan. Så jag får önska en god jul till alla, och att ni ger era nära och kära en stor kram och talar om för dem hur mycket de betyder för er.

Gå inte vilse i universum.

Gastric bypass +7 dagar (har inte vägt mig)

Idag för en vecka sen vaknade jag till sans på uppvaket på Värnamo Sjukhus. Redan igår gick jag delvis över till mos/puré/lättuggad kost. Pulvermos med tonfisk är rätt gott. Ännu godare med mos på kålrot, morot och blomkål.

Jag klarar två promenader om dagen med Saharah, pappa går med henne på morgonen och så går jag de andra två. Fast jag klarar inte hela rundan än, bara ungefär halva åt gången. Men jag ger mig inte, ju mer jag rör mig desto bättre blir det, tror jag. Snart nog ska vi klara att gå våra 45 minuters promenader genom hela sta'n igen.

Och vad jag dricker. Jag måste få i mig mina 2,5 liter om dagen, precis som innan, men jag kan inte få ner mer än 1-2 msk åt gången, så istället måste jag dricka hela tiden. Jag har konstant ett glas bredvid mig, antingen med vatten, eller mjölk (laktosfri), eller proviva, eller te. Min tandhygienist kommer gråta när jag berättar det.

Annars tycker jag det går bra överlag. Dränet togs bort i torsdags, och den vätska som fanns kvar i buken har kommit ut mycket bättre sen dess. Mamma har hjälpt mig lägga om det en gång om dagen. Jag orkar mer och mer för var dag, och jag har inte ro till att sitta still mer än absolut nödvändigt. Och jag är väldigt tacksam att jag lade ut pengarna för min fåtölj för några år sedan. Jag har inte använt den så mycket tidigare, men nu är den min räddning. Om jag sitter för länge rakt, i en vanlig stol/soffa, så gör trycket mot magen att jag mår illa och så småningom får jag ont. Så att kunna sätta mig i fåtöljen och luta mig bakåt och lägga upp fötterna på det inbyggda fotstödet är så väldigt skönt. Det avlastar magen och benen blir inte svullna.

Jag måste erkänna att jag har slarvat med stödstrumporna, men jag känner inte något behov av att använda dem. Mamma skäller på mig om det, så jag får lite skuldkänslor, men inte tillräckligt för att jag ska börja använda dem igen. Egentligen är jag dum som tänker så, för den allvarligaste komplikationen av en sådan här operation är blodproppar som man oftast får i benen och som sedan vandrar upp i lungorna eller hjärtat där de kan orsaka andningsstopp eller hjärtstillestånd. Vilket vanligtvis leder till döden. Jag ska nog börja använda mina stödstrumpor igen...

Gå inte vilse i universum.

Gastric bypass +1 dag (110 kg)

Igår blev jag opererad och idag är jag uppe och sitter i dagrummet och ser på TV, och uppenbarligen vid datorn för att uppdatera bloggen. Jag hade inget tillfälle att skriva innan operationen eftersom min HTC inte ville låta mig göra inlägg.

Så jag var här i torsdags och blev inskriven, och i söndags kväll kom jag hit och fick mitt armband och min säng. Det hände inte så mycket mer förrän måndag morgon, då fick jag veta att jag skulle opereras ca 09:45. De var på hugget här på avdelningen så jag blev inkörd i operationssalen redan 09:30. Det sista jag minns är att narkossköterskan sa att de sprutade in narkosen, och så sa hon god natt.

Sen minns jag inget mer förrän ca kl 15:30 på uppvaket. Jag vaknade och var så kissnödig så det var löjligt. De gjorde ett ultraljud på blåsan som visade att jag hade nästan 7 dl vätska(!) så de hjälpte mig att sätta mig upp och att gå på toa. Känsliga personer får ursäkta men det kändes väldigt skönt.

Efter det somnade jag nog om, och det följde en rad tester som jag inte riktigt följde med i. Kirurgen kom också ut och pratade med mig och sa att allt hade gått bra. De hade kunnat gå in laparoskopiskt trots allt, så inget stort ärr på magen, bara fyra små på ca 2 cm var. Det kändes skönt, mest för att rehabiliteringstiden är kortare än från ett öppet ingrepp.

Klockan var 20:45 när jag kom upp på salen på Kirurgavdelning B och jag kände mig ganska pigg. Magen var fortfarande bedövad också. Jag hade fått ett litet drän på vänster sida, något som hade blött lite mer än vanligt och de ville få ut allt blodet innan de stängde till. Så jag hade en liten påse på magen. Vid 22:00 kände jag mig redo att sova lite till, men jag började få lite ont, så jag fick en spruta Ketogan. Jag somnade innan det hann börja klia så jag vet inte om det gjorde det den här gången.

Det var en ganska orolig natt. Vid 03:10 vaknade jag och behövde gå på toaletten, sen la jag mig på sidan för att se om det gick bättre att sova så och det gjorde det tydligen. 04:30 var jag uppe igen, och efter det la jag mig på vänster sida, vilket kanske inte var så genomtänkt eftersom dränet satt där, men när jag väl kommit på plats orkade jag inte vända mig igen så jag somnade så.

Och lagom tills jag somnat in ordentligt kom en massa vitklädda människor med ljus in i salen och hojtade nåt om "vitklädd med ljus i hår". De stod där en stund och skrek och sen gick de vidare så då kunde jag blunda och sova vidare ett par timmar till.

När jag vaknade fick jag veta att jag fick lov att inta flytande föda idag, och bad om en pepparkakssmoothie, men det gick visst inte för sig, så det fick bli ett glas proviva blåbär och en kopp kamomillte, som jag fortfarande suger på. Man dricker inte så fort efter en sån här operation.

Så nu sitter jag som sagt i dagrummet och slår ihjäl tiden på datorn medan de visar Vampire Diaries på TV (inte mitt favoritprogram). Jag misstänker att jag kan åka hem imorgon redan, men det beror ju mest på hur jag mår.

Gå inte vilse i universum.