Syskonen, 10 år senare.

För 11 år sedan låg jag i startgroparna för att resa till USA, där jag ju blev kvar i fyra år. Mina bröder tyckte att det vore ett bra tillfälle att ta ett kort på oss alla fyra tillsammans eftersom vi så sällan är alla på samma ställe samtidigt. Så vi packade oss alla iväg till min äldste bror, Vinko, och hade ett par trevliga dagar hemma hos honom, som resulterade i det övre fotot.

Så kom jag hem från USA med min älskade son och några erfarenheter rikare. Det blev kämpigt att komma på fötter igen, men med hjälp av min kära mamma och senare även hennes nye man, gick det till slut. Jag har i alla fall en stadig grund att stå på, även om jag har en bit kvar till idealiskt. Jag har till exempel inte lyckats få hem min älskling än, och kämpar fortfarande med vikten, men de sakerna känns mer överkomliga i och med att jag nu mår bra både fysiskt och psykiskt.

Nu i oktober, den 10:e för att vara exakt, fyllde min kära mamma 60 år, och helgen efter hade hon stort kalas för hela släkten, i alla fall dem som bor i Sverige. Då fick min lillebror den briljanta idén att vi skulle ta ett nytt foto av oss fyra syskon där vi stod likadant som på den första bilden. Resultatet blev den undre bilden. Skillnaderna är i vissa fall stora, i andra fall inte så stora.

När jag tittar på mig själv för 11 år sedan ser jag en bild av en positiv självsäker tjej på väg ut i livets stora äventyr. Kanske var jag mer naiv då, trodde till 100% på människans inneboende godhet. Men jag hade tro på mig själv också, något som upplevelserna under följande år nästan lyckades krossa helt. Men bara nästan, annars hade jag aldrig lyckats ta mig därifrån. Jag kan längta tillbaka till den där glada, naiva tjejen ibland, livet verkade lättare då, även om det inte var helt lätt. Och ibland kan jag undra vad som skulle hänt om jag aldrig åkt till USA. Men så kommer ju direkt tankarna på min älskade pojke och då vet jag att om jag så hade varit tvungen att gå igenom de fyra åren igen för att få honom, skulle jag göra det utan att tveka. Jag kommer förvisso aldrig mer att träffa den där 23-åringen med sådan tro på livet, men jag fick något ännu bättre istället. Min son betyder mycket mer för mig, han är mitt allt. Han var förresten också med på festen.

Gå inte vilse i universum.