Korpen flyger

Jag har haft ord i huvudet sedan förra lördagen, när vi åkte och hämtade Saharah, som började när vi var på väg hem från Lund. Vi stannade vid en rastplats och på gräset där såg jag två korpar. Det var första gången i mitt liv som jag såg riktiga levande korpar. Två stycken var det också, och jag har läst att korpar oftast ses i par, eftersom de är monogama (dvs bildar par för livet).

Inte helt osökt vandrade mina tankar till den fornnordiska mytologin där ju Oden har sina två korpar, Hugin och Munin. Jag har ofta funderat på hur det skulle vara att ha en tam korp. De sägs vara väldigt intelligenta och kan till och med lära sig prata. Hur häftigt skulle inte det vara, att ha en tam korp på axeln som man kan prata med.

Nej nu tappade jag tråden i mina tankar. Igen.

Idag såg jag en gröngrön bil (typ grön som en "leprechaun") med registreringsbokstäverna LUK.

Gå inte vilse i universum.

Vill inte

Så kändes det i morse när alarmet satte igång klockan sex, och så känns det fortfarande till stor del, trots att jag varit runt kvarteret med Saharah. Det påstås ju att en promenad får en att vakna till och bli piggare, men jag vet inte om jag tror på det för jag känner mig bara TRÖTT. Fast det är ganska självförvållat. Jag glömde ta min medicin mot myrkrypningar igår kväll (Gabapentin), så jag sov dåligt, och orkade inte gå upp och ta den när jag kom på att jag hade glömt. Så, självförvållat.

På tal om något helt annat verkar det som att jag blir tvungen att byta mat till Saharah. Hon har fått smak på den maten Ludde får, Beneful, och nu vill hon inte äta den andra maten. Bara att gilla läget, tänker jag. Om någon erbjöd mig torrt bröd och jag visste att jag kunde få en gourmetmiddag istället, skulle jag inte heller äta.

Och på ämnet Saharah (kommer kanske bli tjatig om henne här ett tag framöver) så känns det som att det går himla bra. Idag var första dagen det kändes jobbigt att stiga upp och hon hade inget emot att ta lite sovmorgon. Det var ju inte heller för att jag inte hade lust att gå ut som jag inte ville stiga upp, utan det hade ju andra orsaker. Det kändes inte tillnärmelsevis lika svårt att övertala mig själv att gå en promenad som det känns att bestämma mig att gå till bussen om en halvtimme till exempel. Jag har alls ingen lust att gå till "jobbet" idag, men jag hoppas att jag ska klara att ta mig i kragen och komma iväg. Delvis är det därför jag sitter här och skriver istället för att snubbla omkring på Facebook, för att det är oändligt mindre risk att jag ska fastna i något spel här på Blogger än om jag var på FB.

Tacksamt nog verkar vädret klarna upp också. Även om man gillar promenader, och inte har något emot regn, så är det väl inte direkt favoritvädret att promenera i. Jag bestämde mig för att strunta i täcke till Saharah dessutom, och eftersom hon verkar rädd för handduken så är det ju bra att hon slapp bli blöt. Sitt gulliga leopardmönstrade löpskydd får hon leva med, men hon slipper alla andra sorters kläder. I alla fall tills jag ser hur hon reagerar på kylan i vinter. Men det tänker jag inte oroa mig över förrän det blir aktuellt.

Vi övade lite "sitt" och "stanna" och "kom hit" igår kväll, och hon lär sig väldigt fort. Det hjälper kanske att hon älskar godiset hon får som belöning när hon gör rätt. Och Sotis verkar ha accepterat henne helt dessutom. De kommer kanske aldrig bli bästisar, men Sotis sitter inte och gömmer sig hela dagarna och attackerar inte Saharah heller, så det är mycket uppmuntrande.

Klockan påstår att det är dags.Vill fortfarande inte.

Gå inte vilse i universum.

Att bli med hund

Jadå, Saharah fick följa med hem och ligger just nu nöjt hoprullad vid mina fötter, mätt och belåten efter morgonpromenad och frukost. De som säger att basenjis inte går att träna vet uppenbarligen inte vad de pratar om. Saharah svarar precis lika bra på träning som min mammas bordercollie/tax Ludde gjorde när han var 8 månader. Och hon gör det inte ens för godiset, ett par gånger har hon tagit godisbiten och bara lagt ner den på golvet/marken.

Hon visar sitt egensinniga temprament ganska tydligt på andra sätt. Det var meningen att hon skulle sova på sin filt bredvid min säng. Mitt i natten väcktes jag av ett lätt buffande mot min arm. Halvt vaken tänkte jag "skit samma", lyfte på täcket och sen sov hon mellan mina ben hela natten. Under täcket. Vilket var rätt mysigt faktiskt. Fast någon gång under natten kände jag hur hon höll på att lugnt och metodiskt tvätta mina fötter och ben, och kom att tänka på något jag läst på vovve.net skrivet av en annan basenjiägare, att hennes tik gjorde det alltid när hon löpte. Så jag får nog acceptera att Saharah löper för första gången, och det verkar vara fullt löp för lakanet hade en del blodfläckar i morse. Bara att gilla läget.

Gå inte vilse i universum.

Basenji

Jag har lärt mig om en ny hundras igår och idag. Jag har läst på så intensivt att jag känner mig som att jag kan allt om den nu. Fast ny förresten, det är den bara för mig. Tydligen har basenjin funnits i ca 12000 år i Afrika. Den är en så kallad urhund, och har en del karaktärsdrag som skiljer sig från andra hundar. Till exempel skäller den inte, utan gör sig hörd med ett slags joddlande/gurglande/galande läte.

Anledningen till att jag lärt mig allt om basenji är att jag ska åka och träffa en liten basenjitjej på lördag, och kanske ta med henne hem om personkemin stämmer. När jag läste om rasen tänkte jag spontant att det här är ju hunden för mig. Basenji är generellt ganska självständiga, och har temprament ungefär som en katt. Eftersom jag alltid varit mer kattmänniska tidigare passar ju det mig utmärkt.

Jag ser verkligen fram emot lördag och jag hoppas att mötet går bra, för i så fall får hon följa med hem direkt. Då får vi tre dagar att vänja oss vid varandra innan vardagen tar vid. Samtidigt försöker jag att hålla igen litegrann, jag vill inte fatta några impulsbeslut, det faller aldrig väl ut för någon.

Gå inte vilse i universum.

Krigsmålning

Idag har jag varit hos tandhygienisten, på IASS och lagat middag, sedan Tjejträffen på Café Duvan, och när jag kommit hem fick jag besök av en helt främmande människa som kom för att måla mitt ansikte. Jag känner mig ganska stolt över att jag klarade att ta emot besök hemma utan att bli tyst som en mussla. Jag tyckte själv att samtalet flöt på rätt bra, med tanke på att hon höll på och sminkade mig samtidigt.

Så det har varit en ganska mycket att göra idag, men det känns rätt bra ändå. Även om jag inte fick något konkret uträttat känns det ändå så. Jag känner mig nöjd, som efter en lång och produktiv arbetsdag.

Dessutom är jag väldigt snygg med sminket =)

Gå inte vilse i universum.

Viktigt läkarbesök

Ja, som titeln antyder ska jag till doktorn. Det är ett alldeles särskilt läkarbesök idag, för vi ska diskutera eventuell remiss till kirurgen för en gastric bypass och jag är fortfarande bara ca 80% säker att jag vill göra det.

Å ena sidan har jag verkligen försökt allt. Jag har provat både Xenical och Reductil, jag har haft FAR (Fysiskt Aktivitet på Recept), varit i kontakt med dietist (som tyckte jag åt bra förutom att jag fick i mig för lite fett), jag har en bra kost och promenerar dagligen minst 30 minuter, och cyklar på min motionscykel ett par gånger i veckan. Ändå vill det inte ge med sig, utan snarare har jag känt på sista tiden att jag har gått upp i vikt, och det är ju nedslående.

Å andra sidan är en gastric bypass en enorm omställning för både kroppen och psyket. Jag blir tvungen att ta vitamintabletter varje dag resten av mitt liv. Jag måste hela tiden följa förhållningsreglerna för mat och dryck annars blir jag illamående eller till och med får upp maten. Fast... när jag tänker efter blir kosthållningen inte så annorlunda för mig. Det man ska hålla sig borta från efter en gastric bypass är ungefär samma som jag inte kan äta nu heller pga min kroniska gastrit (magkatarr) och laktosintolerans.

Hursomhaver, det är sex månaders betänketid innan det ens blir tal om att få ställa mig i kö, sen är det väl ett par månaders väntetid innan det blir aktuellt med operation, så jag har gott om tid att ångra mig om det skulle bli så. Jag är bara så trött på att vara stor. Jag har varit så här sedan gymnasietiden, för stor alltså. Innan dess var jag bara storväxt, men inte överviktig. Så jag har två val just nu som jag ser det: acceptera min storlek och lära mig tycka om mig själv som jag är, eller göra operationen och hoppas att jag äntligen kan komma ner i min idealvikt och stanna där. Med tanke på min fibromyalgi och Sjögrens tror jag att jag hellre skulle gå ner i vikt eftersom chansen är stor att jag får mindre värk. Även om det inte blir så, tror jag att jag skulle må bättre rent allmänt av att vara "normalviktig".

Gå inte vilse i universum.

Två är bättre än en. Eller?

Jag satt på tåget hem från Örebro igår kväll och kände mig lite ensam. Eller snarare kände jag en saknad efter en tvåsamhet, en gemenskap med en speciell person. Mina tankar gick i den riktningen efter Falköping för där steg det på två par som satte sig i min närhet.

Det ena paret var två ungdomar, troligtvis gymnasieelever. Deras nojsande gick mig mest på nerverna. Jag har aldrig förstått mig på tjejer som koketterar (dvs.ger intryck t.ex att hon vill kysas, sen låtsas att hon inte vill). Jag kan inte ens beskriva varför jag känner så. Kanske är det min Asperger igen som gör att jag inte förstår mig på beteendet. Det verkar falskt i mina ögon och falskhet är lika med lögn i min värld och jag kan inte ljuga. Deras beteende till trots fick de mig att tänka på hur jag själv skulle bete mig tillsammans med någon som är speciell för mig.

Det andra paret var i min ålder, kanske till och med lite yngre. Mitt intryck var att de var arbetskollegor, och att det definitivt fanns en ömsesidig attraktion. De satt nästan hela vägen och förde en intressant, intellektuell och spirituell dialog om många olika ämnen. Det fick mig att känna att det är just det jag saknat, interaktionen med en annan person, någon att föra ett intelligent samtal med.

En gång för många år sedan var jag hos en bekant, och hon plockade fram sina tarotkort. Hon sa att hon inte ville spå mig, men att hon ville att jag skulle blanda korten och dra ett. Det kortet skulle representera min personlighet eller mitt öde. Jag trodde väl bara till hälften på det där, men jag gjorde som hon föreslog och drog ett kort. Det blev Översteprästinnan, som min bekant förklarade betydde att det var mitt öde att leva ensam hela livet. Lagom uppmuntrande. Men faktum är att än så länge har jag inte haft mer än otur med mina förhållanden. Å andra sidan kan man säga att jag är inte ens medelålders än så jag har gott om tid på mig att hitta någon.

Gå inte vilse i universum.

Resefunderingar

Imorgon bär det av till Örebro för att hälsa på hunden Ludde, en Chinese Crested Powder Puff. Om vi kommer överens, och med vi menar jag både hunden och jag och matte och jag, så följer han kanske till och med med hem imorgon. Jag har fortfarande blandade känslor. Dels är Ludde jättesöt, och på plussidan är att han bara är 2 år gammal, så jag skulle få ha honom i många år. På minussidan är att han är en hanhund. Jag har alltid haft problem med hanar, av alla raser, så jag har alltid velat ha en tik om jag skulle skaffa hund. Men om hunden har rätt personlighet så tycker jag att jag kan leva med att det är "fel" kön på den.

Det är ju mycket att tänka på när man ska skaffa hund. Inte bara hitta rätt ras, den blir en stor post i budgeten med mat, försäkring, bajspåsar, godis och pälsvårdsprodukter. Sen behöver just den här hunden tränas till att kunna klara sig själv i upp till fyra timmar, han har lite separationsångest. Vilket i och för sig inte blir något större problem när jag får det jobbet jag vill ha, som jag kan göra hemifrån.

Jag får väl se hur det går imorgon. Fortsättning följer...

Gå inte vilse i universum.