Jag var ute igår med Saharah och när vi gick förbi sjukhuset väcktes tankar på julen och folk som begår självmord på julen. Det slog mig att det måste vara det mest själviska en person kan göra, att lämna sina nära och kära med ett hål i hjärtat och undrande varför och dessutom för alltid förstöra årets största helgdag.
Personligen har jag aldrig hamnat i den situationen att jag har haft tankar på självmord, men jag kan rent logiskt förstå att det finns de som hamnar där. Däremot kan jag inte förstå att man väljer att ta den utvägen. För mig verkar det som om en sådan person är så inne i sina egna känslor att de stängt av all empati och helt enkelt inte kan se att andra skadas av deras handlingar.
Oavsett hur ensam man känner sig så finns det alltid någon, tror jag, i ens närhet som älskar en och som skulle sakna en om man försvann. Om man nu, som jag har hört, är så inne i sina egna känslor, och man känner att man bara är till besvär för alla i ens närhet, så kan jag i alla fall inte förstå att man skulle vilja göra sina nära så illa att man lämnar dem att för alltid undra varför.
Jag hade fler tankar i huvudet, men de försvann medan jag umgicks med min kära familj. Min lillebror har kommit på besök över julen och han är en av två människor jag känner att jag kan föra en intelligent diskussion med. Den andre är min storebror Ivan. Så jag får önska en god jul till alla, och att ni ger era nära och kära en stor kram och talar om för dem hur mycket de betyder för er.
Gå inte vilse i universum.
Prenumerera på
Inlägg
Alla kommentarer
lördag 24 december 2011
måndag 19 december 2011
Gastric bypass +7 dagar (har inte vägt mig)
Idag för en vecka sen vaknade jag till sans på uppvaket på Värnamo Sjukhus. Redan igår gick jag delvis över till mos/puré/lättuggad kost. Pulvermos med tonfisk är rätt gott. Ännu godare med mos på kålrot, morot och blomkål.
Jag klarar två promenader om dagen med Saharah, pappa går med henne på morgonen och så går jag de andra två. Fast jag klarar inte hela rundan än, bara ungefär halva åt gången. Men jag ger mig inte, ju mer jag rör mig desto bättre blir det, tror jag. Snart nog ska vi klara att gå våra 45 minuters promenader genom hela sta'n igen.
Och vad jag dricker. Jag måste få i mig mina 2,5 liter om dagen, precis som innan, men jag kan inte få ner mer än 1-2 msk åt gången, så istället måste jag dricka hela tiden. Jag har konstant ett glas bredvid mig, antingen med vatten, eller mjölk (laktosfri), eller proviva, eller te. Min tandhygienist kommer gråta när jag berättar det.
Annars tycker jag det går bra överlag. Dränet togs bort i torsdags, och den vätska som fanns kvar i buken har kommit ut mycket bättre sen dess. Mamma har hjälpt mig lägga om det en gång om dagen. Jag orkar mer och mer för var dag, och jag har inte ro till att sitta still mer än absolut nödvändigt. Och jag är väldigt tacksam att jag lade ut pengarna för min fåtölj för några år sedan. Jag har inte använt den så mycket tidigare, men nu är den min räddning. Om jag sitter för länge rakt, i en vanlig stol/soffa, så gör trycket mot magen att jag mår illa och så småningom får jag ont. Så att kunna sätta mig i fåtöljen och luta mig bakåt och lägga upp fötterna på det inbyggda fotstödet är så väldigt skönt. Det avlastar magen och benen blir inte svullna.
Jag måste erkänna att jag har slarvat med stödstrumporna, men jag känner inte något behov av att använda dem. Mamma skäller på mig om det, så jag får lite skuldkänslor, men inte tillräckligt för att jag ska börja använda dem igen. Egentligen är jag dum som tänker så, för den allvarligaste komplikationen av en sådan här operation är blodproppar som man oftast får i benen och som sedan vandrar upp i lungorna eller hjärtat där de kan orsaka andningsstopp eller hjärtstillestånd. Vilket vanligtvis leder till döden. Jag ska nog börja använda mina stödstrumpor igen...
Gå inte vilse i universum.
Jag klarar två promenader om dagen med Saharah, pappa går med henne på morgonen och så går jag de andra två. Fast jag klarar inte hela rundan än, bara ungefär halva åt gången. Men jag ger mig inte, ju mer jag rör mig desto bättre blir det, tror jag. Snart nog ska vi klara att gå våra 45 minuters promenader genom hela sta'n igen.
Och vad jag dricker. Jag måste få i mig mina 2,5 liter om dagen, precis som innan, men jag kan inte få ner mer än 1-2 msk åt gången, så istället måste jag dricka hela tiden. Jag har konstant ett glas bredvid mig, antingen med vatten, eller mjölk (laktosfri), eller proviva, eller te. Min tandhygienist kommer gråta när jag berättar det.
Annars tycker jag det går bra överlag. Dränet togs bort i torsdags, och den vätska som fanns kvar i buken har kommit ut mycket bättre sen dess. Mamma har hjälpt mig lägga om det en gång om dagen. Jag orkar mer och mer för var dag, och jag har inte ro till att sitta still mer än absolut nödvändigt. Och jag är väldigt tacksam att jag lade ut pengarna för min fåtölj för några år sedan. Jag har inte använt den så mycket tidigare, men nu är den min räddning. Om jag sitter för länge rakt, i en vanlig stol/soffa, så gör trycket mot magen att jag mår illa och så småningom får jag ont. Så att kunna sätta mig i fåtöljen och luta mig bakåt och lägga upp fötterna på det inbyggda fotstödet är så väldigt skönt. Det avlastar magen och benen blir inte svullna.
Jag måste erkänna att jag har slarvat med stödstrumporna, men jag känner inte något behov av att använda dem. Mamma skäller på mig om det, så jag får lite skuldkänslor, men inte tillräckligt för att jag ska börja använda dem igen. Egentligen är jag dum som tänker så, för den allvarligaste komplikationen av en sådan här operation är blodproppar som man oftast får i benen och som sedan vandrar upp i lungorna eller hjärtat där de kan orsaka andningsstopp eller hjärtstillestånd. Vilket vanligtvis leder till döden. Jag ska nog börja använda mina stödstrumpor igen...
Gå inte vilse i universum.
tisdag 13 december 2011
Gastric bypass +1 dag (110 kg)
Igår blev jag opererad och idag är jag uppe och sitter i dagrummet och ser på TV, och uppenbarligen vid datorn för att uppdatera bloggen. Jag hade inget tillfälle att skriva innan operationen eftersom min HTC inte ville låta mig göra inlägg.
Så jag var här i torsdags och blev inskriven, och i söndags kväll kom jag hit och fick mitt armband och min säng. Det hände inte så mycket mer förrän måndag morgon, då fick jag veta att jag skulle opereras ca 09:45. De var på hugget här på avdelningen så jag blev inkörd i operationssalen redan 09:30. Det sista jag minns är att narkossköterskan sa att de sprutade in narkosen, och så sa hon god natt.
Sen minns jag inget mer förrän ca kl 15:30 på uppvaket. Jag vaknade och var så kissnödig så det var löjligt. De gjorde ett ultraljud på blåsan som visade att jag hade nästan 7 dl vätska(!) så de hjälpte mig att sätta mig upp och att gå på toa. Känsliga personer får ursäkta men det kändes väldigt skönt.
Efter det somnade jag nog om, och det följde en rad tester som jag inte riktigt följde med i. Kirurgen kom också ut och pratade med mig och sa att allt hade gått bra. De hade kunnat gå in laparoskopiskt trots allt, så inget stort ärr på magen, bara fyra små på ca 2 cm var. Det kändes skönt, mest för att rehabiliteringstiden är kortare än från ett öppet ingrepp.
Klockan var 20:45 när jag kom upp på salen på Kirurgavdelning B och jag kände mig ganska pigg. Magen var fortfarande bedövad också. Jag hade fått ett litet drän på vänster sida, något som hade blött lite mer än vanligt och de ville få ut allt blodet innan de stängde till. Så jag hade en liten påse på magen. Vid 22:00 kände jag mig redo att sova lite till, men jag började få lite ont, så jag fick en spruta Ketogan. Jag somnade innan det hann börja klia så jag vet inte om det gjorde det den här gången.
Det var en ganska orolig natt. Vid 03:10 vaknade jag och behövde gå på toaletten, sen la jag mig på sidan för att se om det gick bättre att sova så och det gjorde det tydligen. 04:30 var jag uppe igen, och efter det la jag mig på vänster sida, vilket kanske inte var så genomtänkt eftersom dränet satt där, men när jag väl kommit på plats orkade jag inte vända mig igen så jag somnade så.
Och lagom tills jag somnat in ordentligt kom en massa vitklädda människor med ljus in i salen och hojtade nåt om "vitklädd med ljus i hår". De stod där en stund och skrek och sen gick de vidare så då kunde jag blunda och sova vidare ett par timmar till.
När jag vaknade fick jag veta att jag fick lov att inta flytande föda idag, och bad om en pepparkakssmoothie, men det gick visst inte för sig, så det fick bli ett glas proviva blåbär och en kopp kamomillte, som jag fortfarande suger på. Man dricker inte så fort efter en sån här operation.
Så nu sitter jag som sagt i dagrummet och slår ihjäl tiden på datorn medan de visar Vampire Diaries på TV (inte mitt favoritprogram). Jag misstänker att jag kan åka hem imorgon redan, men det beror ju mest på hur jag mår.
Gå inte vilse i universum.
Så jag var här i torsdags och blev inskriven, och i söndags kväll kom jag hit och fick mitt armband och min säng. Det hände inte så mycket mer förrän måndag morgon, då fick jag veta att jag skulle opereras ca 09:45. De var på hugget här på avdelningen så jag blev inkörd i operationssalen redan 09:30. Det sista jag minns är att narkossköterskan sa att de sprutade in narkosen, och så sa hon god natt.
Sen minns jag inget mer förrän ca kl 15:30 på uppvaket. Jag vaknade och var så kissnödig så det var löjligt. De gjorde ett ultraljud på blåsan som visade att jag hade nästan 7 dl vätska(!) så de hjälpte mig att sätta mig upp och att gå på toa. Känsliga personer får ursäkta men det kändes väldigt skönt.
Efter det somnade jag nog om, och det följde en rad tester som jag inte riktigt följde med i. Kirurgen kom också ut och pratade med mig och sa att allt hade gått bra. De hade kunnat gå in laparoskopiskt trots allt, så inget stort ärr på magen, bara fyra små på ca 2 cm var. Det kändes skönt, mest för att rehabiliteringstiden är kortare än från ett öppet ingrepp.
Klockan var 20:45 när jag kom upp på salen på Kirurgavdelning B och jag kände mig ganska pigg. Magen var fortfarande bedövad också. Jag hade fått ett litet drän på vänster sida, något som hade blött lite mer än vanligt och de ville få ut allt blodet innan de stängde till. Så jag hade en liten påse på magen. Vid 22:00 kände jag mig redo att sova lite till, men jag började få lite ont, så jag fick en spruta Ketogan. Jag somnade innan det hann börja klia så jag vet inte om det gjorde det den här gången.
Det var en ganska orolig natt. Vid 03:10 vaknade jag och behövde gå på toaletten, sen la jag mig på sidan för att se om det gick bättre att sova så och det gjorde det tydligen. 04:30 var jag uppe igen, och efter det la jag mig på vänster sida, vilket kanske inte var så genomtänkt eftersom dränet satt där, men när jag väl kommit på plats orkade jag inte vända mig igen så jag somnade så.
Och lagom tills jag somnat in ordentligt kom en massa vitklädda människor med ljus in i salen och hojtade nåt om "vitklädd med ljus i hår". De stod där en stund och skrek och sen gick de vidare så då kunde jag blunda och sova vidare ett par timmar till.
När jag vaknade fick jag veta att jag fick lov att inta flytande föda idag, och bad om en pepparkakssmoothie, men det gick visst inte för sig, så det fick bli ett glas proviva blåbär och en kopp kamomillte, som jag fortfarande suger på. Man dricker inte så fort efter en sån här operation.
Så nu sitter jag som sagt i dagrummet och slår ihjäl tiden på datorn medan de visar Vampire Diaries på TV (inte mitt favoritprogram). Jag misstänker att jag kan åka hem imorgon redan, men det beror ju mest på hur jag mår.
Gå inte vilse i universum.
söndag 20 november 2011
Reflekterande
På sista tiden, sedan det började bli mörkare för varje dag, har jag varit ute mycket, både till fots och i bil. Och jag har lagt märke till hur många som inte använder reflex ute i trafiken, både fotgängare och cyklister. Häromkvällen åkte vi genom staden i bil, och höll på att köra på en person som var på väg över ett övergångställe. Vederbörande ledde en cykel men hade inte en enda reflex vare sig på cykeln eller på sin person.
Jag undrar om denna avsaknad av reflexer kommer sig av att dessa människor inte inser hur osynliga de blir i höstmörkret? När jag gick i skolan fick vi se en bild, eller egentligen två bilder. Bilderna visade två personer till fots på en väg i mörker. På den ena bilden hade personerna reflexer på sig, på den andra inte. De bilderna illustrerade med all önskvärd tydlighet hur osynlig man blir i mörker om man inte har reflex på sig.
Reflexväst må kännas fånigt, men den kan rädda liv, förmodligen ditt eget i första hand. Och jag har för mig (jag kan ju ha fel) att det är lag på att ha reflexer på cykeln, en vit reflex fram, en röd reflex bak, och två orange reflexer i varje hjul. Jag ser otaliga cyklar utan en enda reflex, som saknar lampor dessutom.
Personligen har jag aldrig blivit påkörd av en bil, men jag kan inte tänka mig att det är särskilt behagligt. För din egen skull, och för alla andra i trafiken, ta på dig reflex när du går ut i mörkret. Och glöm inte reflexväst på hunden, den behöver också synas.
Gå inte vilse i universum.
Jag undrar om denna avsaknad av reflexer kommer sig av att dessa människor inte inser hur osynliga de blir i höstmörkret? När jag gick i skolan fick vi se en bild, eller egentligen två bilder. Bilderna visade två personer till fots på en väg i mörker. På den ena bilden hade personerna reflexer på sig, på den andra inte. De bilderna illustrerade med all önskvärd tydlighet hur osynlig man blir i mörker om man inte har reflex på sig.
Reflexväst må kännas fånigt, men den kan rädda liv, förmodligen ditt eget i första hand. Och jag har för mig (jag kan ju ha fel) att det är lag på att ha reflexer på cykeln, en vit reflex fram, en röd reflex bak, och två orange reflexer i varje hjul. Jag ser otaliga cyklar utan en enda reflex, som saknar lampor dessutom.
Personligen har jag aldrig blivit påkörd av en bil, men jag kan inte tänka mig att det är särskilt behagligt. För din egen skull, och för alla andra i trafiken, ta på dig reflex när du går ut i mörkret. Och glöm inte reflexväst på hunden, den behöver också synas.
Gå inte vilse i universum.
lördag 29 oktober 2011
Hur basenjin kom till
Det var en gång för mycket länge sedan, en grupp människor i Afrikas djungler som kom att bygga sig en by och bli bofast. Djuren höll råd om detta nya fenomen och kom fram till att Vargen skulle hålla ett öga på människorna och se hur saker utvecklades.
Vargen höll sig i närheten av människornas by och iakttog dem noga. Eftersom Vargen hade fullt upp med att bevaka människorna hann han inte jaga så mycket, och han märkte att han kunde hitta mat i människornas avskrädeshögar. Det tyckte Vargen var bra, och berättade för sina bröder och systrar om det.
En dag var Vargen ute på en av sina sällsynta jaktturer i djungeln kring människornas by när han hörde människor smyga i buskarna. Han iakttog dem och förstod att de följde spåren efter en grupp vildsvin. Vargen funderade en stund och cirklade sedan runt både människor och vildsvin. När han var mitt emot människornas flock ylade Vargen sitt jaktrop och skrämde vildsvinen så de sprang rakt mot människorna, vilka snabbt utnyttjade situationen och dödade många vildsvin med sina spjut. När människorna gett sig av gick Vargen fram till platsen där de dödat vildsvinen och fann att människorna hade lämnat kött åt Vargen som tack för hjälpen. Vargen var mycket nöjd och rapporterade detta till sina bröder och systrar.
Vargen sammankallade nu Djurens Råd igen och föreslog att vargarna skulle bli människornas följeslagare. Han presenterade sitt förslag mycket vältaligt och alla tyckte det lät mycket förståndigt. Emellertid menade Vargen att eftersom vargar är köttätare, och människorna är allätare, behövde de ett nytt släkte av vargar som skulle kunna dra större nytta av människornas samhälle, och han föreslog en lösning som fick enhälligt bifall i Rådet.
Följande natt smög Vargen in i människornas by och stal med sig en gethona. Vargen parade sig med gethonan i djungeln och tog hand om henne medan hon bar på hans valpar. Efter en tid födde hon fyra valpar åt Vargen. De liknade sin far Vargen, men med vissa skillnader. De hade mindre päls, en kortare svans, och de var mindre till växten. Framförallt hade de ärvt sin mors aptit för all sorts mat, inte bara kött.
Vargen var mycket nöjd med sina barn, och uppfostrade dem nu i att förstå människornas seder, och till att vara dem till hjälp i deras by. Han visade dem hur de skulle hjälpa människorna att jaga i djungeln, och hur de skulle vakta människornas boplats. När hans söner och döttrar var gamla nog smög Vargen dem in i byn tillsammans med deras mor, och lämnade dem att leva med människorna.
Människorna fann Vargens barn mycket hjälpsamma och nyttiga, och belönade deras hjälp med rikligt med mat och en plats vid elden när nätterna var kyliga. Och människorna kallade Vargens barn Basenji.
(en historia av Ylva Ullsdotter, som är helt påhittad och sprungen ur en mycket livlig fantasi och närheten till en basenji som äter allt den kommer över.)
Vargen höll sig i närheten av människornas by och iakttog dem noga. Eftersom Vargen hade fullt upp med att bevaka människorna hann han inte jaga så mycket, och han märkte att han kunde hitta mat i människornas avskrädeshögar. Det tyckte Vargen var bra, och berättade för sina bröder och systrar om det.
En dag var Vargen ute på en av sina sällsynta jaktturer i djungeln kring människornas by när han hörde människor smyga i buskarna. Han iakttog dem och förstod att de följde spåren efter en grupp vildsvin. Vargen funderade en stund och cirklade sedan runt både människor och vildsvin. När han var mitt emot människornas flock ylade Vargen sitt jaktrop och skrämde vildsvinen så de sprang rakt mot människorna, vilka snabbt utnyttjade situationen och dödade många vildsvin med sina spjut. När människorna gett sig av gick Vargen fram till platsen där de dödat vildsvinen och fann att människorna hade lämnat kött åt Vargen som tack för hjälpen. Vargen var mycket nöjd och rapporterade detta till sina bröder och systrar.
Vargen sammankallade nu Djurens Råd igen och föreslog att vargarna skulle bli människornas följeslagare. Han presenterade sitt förslag mycket vältaligt och alla tyckte det lät mycket förståndigt. Emellertid menade Vargen att eftersom vargar är köttätare, och människorna är allätare, behövde de ett nytt släkte av vargar som skulle kunna dra större nytta av människornas samhälle, och han föreslog en lösning som fick enhälligt bifall i Rådet.
Följande natt smög Vargen in i människornas by och stal med sig en gethona. Vargen parade sig med gethonan i djungeln och tog hand om henne medan hon bar på hans valpar. Efter en tid födde hon fyra valpar åt Vargen. De liknade sin far Vargen, men med vissa skillnader. De hade mindre päls, en kortare svans, och de var mindre till växten. Framförallt hade de ärvt sin mors aptit för all sorts mat, inte bara kött.
Vargen var mycket nöjd med sina barn, och uppfostrade dem nu i att förstå människornas seder, och till att vara dem till hjälp i deras by. Han visade dem hur de skulle hjälpa människorna att jaga i djungeln, och hur de skulle vakta människornas boplats. När hans söner och döttrar var gamla nog smög Vargen dem in i byn tillsammans med deras mor, och lämnade dem att leva med människorna.
Människorna fann Vargens barn mycket hjälpsamma och nyttiga, och belönade deras hjälp med rikligt med mat och en plats vid elden när nätterna var kyliga. Och människorna kallade Vargens barn Basenji.
(en historia av Ylva Ullsdotter, som är helt påhittad och sprungen ur en mycket livlig fantasi och närheten till en basenji som äter allt den kommer över.)
fredag 28 oktober 2011
Gastric Bypass -45 dagar (??? kg)
Idag började jag med min första pulvermåltid. Smaken är väl ok, men mättnadskänslan uteblev helt. Inte alls som med en riktig fruktsmoothie, som jag brukar göra med laktosfri mellanmjölk och frukt, de blir man verkligen mätt av. Men men, det är bara 6 veckor kvar nu och till dess ska jag väl lyckas gå ner de där 12 kg.
Jag ryggade tillbaka lite inför kostnaden på pulverjoxet, 137:- för 15 påsar (1 påse = 1 måltid), men det blir ju faktiskt mindre än 10:- per måltid, och det är nog mindre än de flesta betalar för en vanlig måltid riktig mat. Så jag kommer undan med 822:- i matkostnad för en hel månad, det är inte illa tycker jag.
Fast jag vet inte hur det går med viktnedgången, för jag äger ingen badrumsvåg. Jag skulle få låna mammas, men vi glömde båda två när jag var där sist. Minne som ett såll, så är det när man har värk, minnet påverkas negativt.
Gå inte vilse i universum.
Jag ryggade tillbaka lite inför kostnaden på pulverjoxet, 137:- för 15 påsar (1 påse = 1 måltid), men det blir ju faktiskt mindre än 10:- per måltid, och det är nog mindre än de flesta betalar för en vanlig måltid riktig mat. Så jag kommer undan med 822:- i matkostnad för en hel månad, det är inte illa tycker jag.
Fast jag vet inte hur det går med viktnedgången, för jag äger ingen badrumsvåg. Jag skulle få låna mammas, men vi glömde båda två när jag var där sist. Minne som ett såll, så är det när man har värk, minnet påverkas negativt.
Gå inte vilse i universum.
söndag 23 oktober 2011
Syskonen, 10 år senare.
För 11 år sedan låg jag i startgroparna för att resa till USA, där jag ju blev kvar i fyra år. Mina bröder tyckte att det vore ett bra tillfälle att ta ett kort på oss alla fyra tillsammans eftersom vi så sällan är alla på samma ställe samtidigt. Så vi packade oss alla iväg till min äldste bror, Vinko, och hade ett par trevliga dagar hemma hos honom, som resulterade i det övre fotot.
Så kom jag hem från USA med min älskade son och några erfarenheter rikare. Det blev kämpigt att komma på fötter igen, men med hjälp av min kära mamma och senare även hennes nye man, gick det till slut. Jag har i alla fall en stadig grund att stå på, även om jag har en bit kvar till idealiskt. Jag har till exempel inte lyckats få hem min älskling än, och kämpar fortfarande med vikten, men de sakerna känns mer överkomliga i och med att jag nu mår bra både fysiskt och psykiskt.
Nu i oktober, den 10:e för att vara exakt, fyllde min kära mamma 60 år, och helgen efter hade hon stort kalas för hela släkten, i alla fall dem som bor i Sverige. Då fick min lillebror den briljanta idén att vi skulle ta ett nytt foto av oss fyra syskon där vi stod likadant som på den första bilden. Resultatet blev den undre bilden. Skillnaderna är i vissa fall stora, i andra fall inte så stora.
När jag tittar på mig själv för 11 år sedan ser jag en bild av en positiv självsäker tjej på väg ut i livets stora äventyr. Kanske var jag mer naiv då, trodde till 100% på människans inneboende godhet. Men jag hade tro på mig själv också, något som upplevelserna under följande år nästan lyckades krossa helt. Men bara nästan, annars hade jag aldrig lyckats ta mig därifrån. Jag kan längta tillbaka till den där glada, naiva tjejen ibland, livet verkade lättare då, även om det inte var helt lätt. Och ibland kan jag undra vad som skulle hänt om jag aldrig åkt till USA. Men så kommer ju direkt tankarna på min älskade pojke och då vet jag att om jag så hade varit tvungen att gå igenom de fyra åren igen för att få honom, skulle jag göra det utan att tveka. Jag kommer förvisso aldrig mer att träffa den där 23-åringen med sådan tro på livet, men jag fick något ännu bättre istället. Min son betyder mycket mer för mig, han är mitt allt. Han var förresten också med på festen.
Gå inte vilse i universum.
Så kom jag hem från USA med min älskade son och några erfarenheter rikare. Det blev kämpigt att komma på fötter igen, men med hjälp av min kära mamma och senare även hennes nye man, gick det till slut. Jag har i alla fall en stadig grund att stå på, även om jag har en bit kvar till idealiskt. Jag har till exempel inte lyckats få hem min älskling än, och kämpar fortfarande med vikten, men de sakerna känns mer överkomliga i och med att jag nu mår bra både fysiskt och psykiskt.
Nu i oktober, den 10:e för att vara exakt, fyllde min kära mamma 60 år, och helgen efter hade hon stort kalas för hela släkten, i alla fall dem som bor i Sverige. Då fick min lillebror den briljanta idén att vi skulle ta ett nytt foto av oss fyra syskon där vi stod likadant som på den första bilden. Resultatet blev den undre bilden. Skillnaderna är i vissa fall stora, i andra fall inte så stora.
När jag tittar på mig själv för 11 år sedan ser jag en bild av en positiv självsäker tjej på väg ut i livets stora äventyr. Kanske var jag mer naiv då, trodde till 100% på människans inneboende godhet. Men jag hade tro på mig själv också, något som upplevelserna under följande år nästan lyckades krossa helt. Men bara nästan, annars hade jag aldrig lyckats ta mig därifrån. Jag kan längta tillbaka till den där glada, naiva tjejen ibland, livet verkade lättare då, även om det inte var helt lätt. Och ibland kan jag undra vad som skulle hänt om jag aldrig åkt till USA. Men så kommer ju direkt tankarna på min älskade pojke och då vet jag att om jag så hade varit tvungen att gå igenom de fyra åren igen för att få honom, skulle jag göra det utan att tveka. Jag kommer förvisso aldrig mer att träffa den där 23-åringen med sådan tro på livet, men jag fick något ännu bättre istället. Min son betyder mycket mer för mig, han är mitt allt. Han var förresten också med på festen.
Gå inte vilse i universum.
torsdag 20 oktober 2011
Gastric Bypass -53 dagar (122 kg)
Idag var jag på sjukhuset på gruppinformation om gastric bypass. Jag hade fått veta att om man ville operera sig i Värnamo istället för i Stockholm kunde det vara upp till ett år eller mer väntetid för operation. Det tyckte jag var OK, för då fick jag tid att se om promenaderna med Saharah skulle hjälpa på lång sikt.
Så efter informationen träffade vi läkaren en och en för individuell bedömning. I mitt fall bedömde han att det definitivt verkade vara aktuellt med operation, så han skickade mig vidare till sköterskan för att få ett datum. Då frågade hon mig om det gick bra med den 12:e december. I år. Jag blev lite ställd, men jag har känt länge att jag är vid vägs ände vad gäller min kamp mot vikten så jag sa att visst, det går bra.
Om 46 dagar kommer mitt liv att förändras för alltid. Jag ser fram emot det, samtidigt som jag är lite nervös. Det är inget man kan göra ogjort efteråt utan det är ett beslut för livet. Samtidigt är det just ett beslut för livet, dvs. jag bestämmer mig för att leva mitt liv istället för att stilla se på hur övervikten leder till följdsjukdomar och troligtvis en för tidig bortgång. Jag väljer livet, för min sons skull.
Och efter det supertunga påpekandet....
Gå inte vilse i universum.
Så efter informationen träffade vi läkaren en och en för individuell bedömning. I mitt fall bedömde han att det definitivt verkade vara aktuellt med operation, så han skickade mig vidare till sköterskan för att få ett datum. Då frågade hon mig om det gick bra med den 12:e december. I år. Jag blev lite ställd, men jag har känt länge att jag är vid vägs ände vad gäller min kamp mot vikten så jag sa att visst, det går bra.
Om 46 dagar kommer mitt liv att förändras för alltid. Jag ser fram emot det, samtidigt som jag är lite nervös. Det är inget man kan göra ogjort efteråt utan det är ett beslut för livet. Samtidigt är det just ett beslut för livet, dvs. jag bestämmer mig för att leva mitt liv istället för att stilla se på hur övervikten leder till följdsjukdomar och troligtvis en för tidig bortgång. Jag väljer livet, för min sons skull.
Och efter det supertunga påpekandet....
Gå inte vilse i universum.
onsdag 28 september 2011
Korpen flyger
Jag har haft ord i huvudet sedan förra lördagen, när vi åkte och hämtade Saharah, som började när vi var på väg hem från Lund. Vi stannade vid en rastplats och på gräset där såg jag två korpar. Det var första gången i mitt liv som jag såg riktiga levande korpar. Två stycken var det också, och jag har läst att korpar oftast ses i par, eftersom de är monogama (dvs bildar par för livet).
Inte helt osökt vandrade mina tankar till den fornnordiska mytologin där ju Oden har sina två korpar, Hugin och Munin. Jag har ofta funderat på hur det skulle vara att ha en tam korp. De sägs vara väldigt intelligenta och kan till och med lära sig prata. Hur häftigt skulle inte det vara, att ha en tam korp på axeln som man kan prata med.
Nej nu tappade jag tråden i mina tankar. Igen.
Idag såg jag en gröngrön bil (typ grön som en "leprechaun") med registreringsbokstäverna LUK.
Gå inte vilse i universum.
Inte helt osökt vandrade mina tankar till den fornnordiska mytologin där ju Oden har sina två korpar, Hugin och Munin. Jag har ofta funderat på hur det skulle vara att ha en tam korp. De sägs vara väldigt intelligenta och kan till och med lära sig prata. Hur häftigt skulle inte det vara, att ha en tam korp på axeln som man kan prata med.
Nej nu tappade jag tråden i mina tankar. Igen.
Idag såg jag en gröngrön bil (typ grön som en "leprechaun") med registreringsbokstäverna LUK.
Gå inte vilse i universum.
torsdag 22 september 2011
Vill inte
Så kändes det i morse när alarmet satte igång klockan sex, och så känns det fortfarande till stor del, trots att jag varit runt kvarteret med Saharah. Det påstås ju att en promenad får en att vakna till och bli piggare, men jag vet inte om jag tror på det för jag känner mig bara TRÖTT. Fast det är ganska självförvållat. Jag glömde ta min medicin mot myrkrypningar igår kväll (Gabapentin), så jag sov dåligt, och orkade inte gå upp och ta den när jag kom på att jag hade glömt. Så, självförvållat.
På tal om något helt annat verkar det som att jag blir tvungen att byta mat till Saharah. Hon har fått smak på den maten Ludde får, Beneful, och nu vill hon inte äta den andra maten. Bara att gilla läget, tänker jag. Om någon erbjöd mig torrt bröd och jag visste att jag kunde få en gourmetmiddag istället, skulle jag inte heller äta.
Och på ämnet Saharah (kommer kanske bli tjatig om henne här ett tag framöver) så känns det som att det går himla bra. Idag var första dagen det kändes jobbigt att stiga upp och hon hade inget emot att ta lite sovmorgon. Det var ju inte heller för att jag inte hade lust att gå ut som jag inte ville stiga upp, utan det hade ju andra orsaker. Det kändes inte tillnärmelsevis lika svårt att övertala mig själv att gå en promenad som det känns att bestämma mig att gå till bussen om en halvtimme till exempel. Jag har alls ingen lust att gå till "jobbet" idag, men jag hoppas att jag ska klara att ta mig i kragen och komma iväg. Delvis är det därför jag sitter här och skriver istället för att snubbla omkring på Facebook, för att det är oändligt mindre risk att jag ska fastna i något spel här på Blogger än om jag var på FB.
Tacksamt nog verkar vädret klarna upp också. Även om man gillar promenader, och inte har något emot regn, så är det väl inte direkt favoritvädret att promenera i. Jag bestämde mig för att strunta i täcke till Saharah dessutom, och eftersom hon verkar rädd för handduken så är det ju bra att hon slapp bli blöt. Sitt gulliga leopardmönstrade löpskydd får hon leva med, men hon slipper alla andra sorters kläder. I alla fall tills jag ser hur hon reagerar på kylan i vinter. Men det tänker jag inte oroa mig över förrän det blir aktuellt.
Vi övade lite "sitt" och "stanna" och "kom hit" igår kväll, och hon lär sig väldigt fort. Det hjälper kanske att hon älskar godiset hon får som belöning när hon gör rätt. Och Sotis verkar ha accepterat henne helt dessutom. De kommer kanske aldrig bli bästisar, men Sotis sitter inte och gömmer sig hela dagarna och attackerar inte Saharah heller, så det är mycket uppmuntrande.
Klockan påstår att det är dags.Vill fortfarande inte.
Gå inte vilse i universum.
På tal om något helt annat verkar det som att jag blir tvungen att byta mat till Saharah. Hon har fått smak på den maten Ludde får, Beneful, och nu vill hon inte äta den andra maten. Bara att gilla läget, tänker jag. Om någon erbjöd mig torrt bröd och jag visste att jag kunde få en gourmetmiddag istället, skulle jag inte heller äta.
Och på ämnet Saharah (kommer kanske bli tjatig om henne här ett tag framöver) så känns det som att det går himla bra. Idag var första dagen det kändes jobbigt att stiga upp och hon hade inget emot att ta lite sovmorgon. Det var ju inte heller för att jag inte hade lust att gå ut som jag inte ville stiga upp, utan det hade ju andra orsaker. Det kändes inte tillnärmelsevis lika svårt att övertala mig själv att gå en promenad som det känns att bestämma mig att gå till bussen om en halvtimme till exempel. Jag har alls ingen lust att gå till "jobbet" idag, men jag hoppas att jag ska klara att ta mig i kragen och komma iväg. Delvis är det därför jag sitter här och skriver istället för att snubbla omkring på Facebook, för att det är oändligt mindre risk att jag ska fastna i något spel här på Blogger än om jag var på FB.
Tacksamt nog verkar vädret klarna upp också. Även om man gillar promenader, och inte har något emot regn, så är det väl inte direkt favoritvädret att promenera i. Jag bestämde mig för att strunta i täcke till Saharah dessutom, och eftersom hon verkar rädd för handduken så är det ju bra att hon slapp bli blöt. Sitt gulliga leopardmönstrade löpskydd får hon leva med, men hon slipper alla andra sorters kläder. I alla fall tills jag ser hur hon reagerar på kylan i vinter. Men det tänker jag inte oroa mig över förrän det blir aktuellt.
Vi övade lite "sitt" och "stanna" och "kom hit" igår kväll, och hon lär sig väldigt fort. Det hjälper kanske att hon älskar godiset hon får som belöning när hon gör rätt. Och Sotis verkar ha accepterat henne helt dessutom. De kommer kanske aldrig bli bästisar, men Sotis sitter inte och gömmer sig hela dagarna och attackerar inte Saharah heller, så det är mycket uppmuntrande.
Klockan påstår att det är dags.Vill fortfarande inte.
Gå inte vilse i universum.
söndag 18 september 2011
Att bli med hund
Jadå, Saharah fick följa med hem och ligger just nu nöjt hoprullad vid mina fötter, mätt och belåten efter morgonpromenad och frukost. De som säger att basenjis inte går att träna vet uppenbarligen inte vad de pratar om. Saharah svarar precis lika bra på träning som min mammas bordercollie/tax Ludde gjorde när han var 8 månader. Och hon gör det inte ens för godiset, ett par gånger har hon tagit godisbiten och bara lagt ner den på golvet/marken.
Hon visar sitt egensinniga temprament ganska tydligt på andra sätt. Det var meningen att hon skulle sova på sin filt bredvid min säng. Mitt i natten väcktes jag av ett lätt buffande mot min arm. Halvt vaken tänkte jag "skit samma", lyfte på täcket och sen sov hon mellan mina ben hela natten. Under täcket. Vilket var rätt mysigt faktiskt. Fast någon gång under natten kände jag hur hon höll på att lugnt och metodiskt tvätta mina fötter och ben, och kom att tänka på något jag läst på vovve.net skrivet av en annan basenjiägare, att hennes tik gjorde det alltid när hon löpte. Så jag får nog acceptera att Saharah löper för första gången, och det verkar vara fullt löp för lakanet hade en del blodfläckar i morse. Bara att gilla läget.
Gå inte vilse i universum.
Hon visar sitt egensinniga temprament ganska tydligt på andra sätt. Det var meningen att hon skulle sova på sin filt bredvid min säng. Mitt i natten väcktes jag av ett lätt buffande mot min arm. Halvt vaken tänkte jag "skit samma", lyfte på täcket och sen sov hon mellan mina ben hela natten. Under täcket. Vilket var rätt mysigt faktiskt. Fast någon gång under natten kände jag hur hon höll på att lugnt och metodiskt tvätta mina fötter och ben, och kom att tänka på något jag läst på vovve.net skrivet av en annan basenjiägare, att hennes tik gjorde det alltid när hon löpte. Så jag får nog acceptera att Saharah löper för första gången, och det verkar vara fullt löp för lakanet hade en del blodfläckar i morse. Bara att gilla läget.
Gå inte vilse i universum.
måndag 12 september 2011
Basenji
Jag har lärt mig om en ny hundras igår och idag. Jag har läst på så intensivt att jag känner mig som att jag kan allt om den nu. Fast ny förresten, det är den bara för mig. Tydligen har basenjin funnits i ca 12000 år i Afrika. Den är en så kallad urhund, och har en del karaktärsdrag som skiljer sig från andra hundar. Till exempel skäller den inte, utan gör sig hörd med ett slags joddlande/gurglande/galande läte.
Anledningen till att jag lärt mig allt om basenji är att jag ska åka och träffa en liten basenjitjej på lördag, och kanske ta med henne hem om personkemin stämmer. När jag läste om rasen tänkte jag spontant att det här är ju hunden för mig. Basenji är generellt ganska självständiga, och har temprament ungefär som en katt. Eftersom jag alltid varit mer kattmänniska tidigare passar ju det mig utmärkt.
Jag ser verkligen fram emot lördag och jag hoppas att mötet går bra, för i så fall får hon följa med hem direkt. Då får vi tre dagar att vänja oss vid varandra innan vardagen tar vid. Samtidigt försöker jag att hålla igen litegrann, jag vill inte fatta några impulsbeslut, det faller aldrig väl ut för någon.
Gå inte vilse i universum.
Anledningen till att jag lärt mig allt om basenji är att jag ska åka och träffa en liten basenjitjej på lördag, och kanske ta med henne hem om personkemin stämmer. När jag läste om rasen tänkte jag spontant att det här är ju hunden för mig. Basenji är generellt ganska självständiga, och har temprament ungefär som en katt. Eftersom jag alltid varit mer kattmänniska tidigare passar ju det mig utmärkt.
Jag ser verkligen fram emot lördag och jag hoppas att mötet går bra, för i så fall får hon följa med hem direkt. Då får vi tre dagar att vänja oss vid varandra innan vardagen tar vid. Samtidigt försöker jag att hålla igen litegrann, jag vill inte fatta några impulsbeslut, det faller aldrig väl ut för någon.
Gå inte vilse i universum.
torsdag 8 september 2011
Krigsmålning
Idag har jag varit hos tandhygienisten, på IASS och lagat middag, sedan Tjejträffen på Café Duvan, och när jag kommit hem fick jag besök av en helt främmande människa som kom för att måla mitt ansikte. Jag känner mig ganska stolt över att jag klarade att ta emot besök hemma utan att bli tyst som en mussla. Jag tyckte själv att samtalet flöt på rätt bra, med tanke på att hon höll på och sminkade mig samtidigt.
Så det har varit en ganska mycket att göra idag, men det känns rätt bra ändå. Även om jag inte fick något konkret uträttat känns det ändå så. Jag känner mig nöjd, som efter en lång och produktiv arbetsdag.
Dessutom är jag väldigt snygg med sminket =)
Gå inte vilse i universum.
Så det har varit en ganska mycket att göra idag, men det känns rätt bra ändå. Även om jag inte fick något konkret uträttat känns det ändå så. Jag känner mig nöjd, som efter en lång och produktiv arbetsdag.
Dessutom är jag väldigt snygg med sminket =)
Gå inte vilse i universum.
tisdag 6 september 2011
Viktigt läkarbesök
Ja, som titeln antyder ska jag till doktorn. Det är ett alldeles särskilt läkarbesök idag, för vi ska diskutera eventuell remiss till kirurgen för en gastric bypass och jag är fortfarande bara ca 80% säker att jag vill göra det.
Å ena sidan har jag verkligen försökt allt. Jag har provat både Xenical och Reductil, jag har haft FAR (Fysiskt Aktivitet på Recept), varit i kontakt med dietist (som tyckte jag åt bra förutom att jag fick i mig för lite fett), jag har en bra kost och promenerar dagligen minst 30 minuter, och cyklar på min motionscykel ett par gånger i veckan. Ändå vill det inte ge med sig, utan snarare har jag känt på sista tiden att jag har gått upp i vikt, och det är ju nedslående.
Å andra sidan är en gastric bypass en enorm omställning för både kroppen och psyket. Jag blir tvungen att ta vitamintabletter varje dag resten av mitt liv. Jag måste hela tiden följa förhållningsreglerna för mat och dryck annars blir jag illamående eller till och med får upp maten. Fast... när jag tänker efter blir kosthållningen inte så annorlunda för mig. Det man ska hålla sig borta från efter en gastric bypass är ungefär samma som jag inte kan äta nu heller pga min kroniska gastrit (magkatarr) och laktosintolerans.
Hursomhaver, det är sex månaders betänketid innan det ens blir tal om att få ställa mig i kö, sen är det väl ett par månaders väntetid innan det blir aktuellt med operation, så jag har gott om tid att ångra mig om det skulle bli så. Jag är bara så trött på att vara stor. Jag har varit så här sedan gymnasietiden, för stor alltså. Innan dess var jag bara storväxt, men inte överviktig. Så jag har två val just nu som jag ser det: acceptera min storlek och lära mig tycka om mig själv som jag är, eller göra operationen och hoppas att jag äntligen kan komma ner i min idealvikt och stanna där. Med tanke på min fibromyalgi och Sjögrens tror jag att jag hellre skulle gå ner i vikt eftersom chansen är stor att jag får mindre värk. Även om det inte blir så, tror jag att jag skulle må bättre rent allmänt av att vara "normalviktig".
Gå inte vilse i universum.
Å ena sidan har jag verkligen försökt allt. Jag har provat både Xenical och Reductil, jag har haft FAR (Fysiskt Aktivitet på Recept), varit i kontakt med dietist (som tyckte jag åt bra förutom att jag fick i mig för lite fett), jag har en bra kost och promenerar dagligen minst 30 minuter, och cyklar på min motionscykel ett par gånger i veckan. Ändå vill det inte ge med sig, utan snarare har jag känt på sista tiden att jag har gått upp i vikt, och det är ju nedslående.
Å andra sidan är en gastric bypass en enorm omställning för både kroppen och psyket. Jag blir tvungen att ta vitamintabletter varje dag resten av mitt liv. Jag måste hela tiden följa förhållningsreglerna för mat och dryck annars blir jag illamående eller till och med får upp maten. Fast... när jag tänker efter blir kosthållningen inte så annorlunda för mig. Det man ska hålla sig borta från efter en gastric bypass är ungefär samma som jag inte kan äta nu heller pga min kroniska gastrit (magkatarr) och laktosintolerans.
Hursomhaver, det är sex månaders betänketid innan det ens blir tal om att få ställa mig i kö, sen är det väl ett par månaders väntetid innan det blir aktuellt med operation, så jag har gott om tid att ångra mig om det skulle bli så. Jag är bara så trött på att vara stor. Jag har varit så här sedan gymnasietiden, för stor alltså. Innan dess var jag bara storväxt, men inte överviktig. Så jag har två val just nu som jag ser det: acceptera min storlek och lära mig tycka om mig själv som jag är, eller göra operationen och hoppas att jag äntligen kan komma ner i min idealvikt och stanna där. Med tanke på min fibromyalgi och Sjögrens tror jag att jag hellre skulle gå ner i vikt eftersom chansen är stor att jag får mindre värk. Även om det inte blir så, tror jag att jag skulle må bättre rent allmänt av att vara "normalviktig".
Gå inte vilse i universum.
lördag 3 september 2011
Två är bättre än en. Eller?
Jag satt på tåget hem från Örebro igår kväll och kände mig lite ensam. Eller snarare kände jag en saknad efter en tvåsamhet, en gemenskap med en speciell person. Mina tankar gick i den riktningen efter Falköping för där steg det på två par som satte sig i min närhet.
Det ena paret var två ungdomar, troligtvis gymnasieelever. Deras nojsande gick mig mest på nerverna. Jag har aldrig förstått mig på tjejer som koketterar (dvs.ger intryck t.ex att hon vill kysas, sen låtsas att hon inte vill). Jag kan inte ens beskriva varför jag känner så. Kanske är det min Asperger igen som gör att jag inte förstår mig på beteendet. Det verkar falskt i mina ögon och falskhet är lika med lögn i min värld och jag kan inte ljuga. Deras beteende till trots fick de mig att tänka på hur jag själv skulle bete mig tillsammans med någon som är speciell för mig.
Det andra paret var i min ålder, kanske till och med lite yngre. Mitt intryck var att de var arbetskollegor, och att det definitivt fanns en ömsesidig attraktion. De satt nästan hela vägen och förde en intressant, intellektuell och spirituell dialog om många olika ämnen. Det fick mig att känna att det är just det jag saknat, interaktionen med en annan person, någon att föra ett intelligent samtal med.
En gång för många år sedan var jag hos en bekant, och hon plockade fram sina tarotkort. Hon sa att hon inte ville spå mig, men att hon ville att jag skulle blanda korten och dra ett. Det kortet skulle representera min personlighet eller mitt öde. Jag trodde väl bara till hälften på det där, men jag gjorde som hon föreslog och drog ett kort. Det blev Översteprästinnan, som min bekant förklarade betydde att det var mitt öde att leva ensam hela livet. Lagom uppmuntrande. Men faktum är att än så länge har jag inte haft mer än otur med mina förhållanden. Å andra sidan kan man säga att jag är inte ens medelålders än så jag har gott om tid på mig att hitta någon.
Gå inte vilse i universum.
Det ena paret var två ungdomar, troligtvis gymnasieelever. Deras nojsande gick mig mest på nerverna. Jag har aldrig förstått mig på tjejer som koketterar (dvs.ger intryck t.ex att hon vill kysas, sen låtsas att hon inte vill). Jag kan inte ens beskriva varför jag känner så. Kanske är det min Asperger igen som gör att jag inte förstår mig på beteendet. Det verkar falskt i mina ögon och falskhet är lika med lögn i min värld och jag kan inte ljuga. Deras beteende till trots fick de mig att tänka på hur jag själv skulle bete mig tillsammans med någon som är speciell för mig.
Det andra paret var i min ålder, kanske till och med lite yngre. Mitt intryck var att de var arbetskollegor, och att det definitivt fanns en ömsesidig attraktion. De satt nästan hela vägen och förde en intressant, intellektuell och spirituell dialog om många olika ämnen. Det fick mig att känna att det är just det jag saknat, interaktionen med en annan person, någon att föra ett intelligent samtal med.
En gång för många år sedan var jag hos en bekant, och hon plockade fram sina tarotkort. Hon sa att hon inte ville spå mig, men att hon ville att jag skulle blanda korten och dra ett. Det kortet skulle representera min personlighet eller mitt öde. Jag trodde väl bara till hälften på det där, men jag gjorde som hon föreslog och drog ett kort. Det blev Översteprästinnan, som min bekant förklarade betydde att det var mitt öde att leva ensam hela livet. Lagom uppmuntrande. Men faktum är att än så länge har jag inte haft mer än otur med mina förhållanden. Å andra sidan kan man säga att jag är inte ens medelålders än så jag har gott om tid på mig att hitta någon.
Gå inte vilse i universum.
torsdag 1 september 2011
Resefunderingar
Imorgon bär det av till Örebro för att hälsa på hunden Ludde, en Chinese Crested Powder Puff. Om vi kommer överens, och med vi menar jag både hunden och jag och matte och jag, så följer han kanske till och med med hem imorgon. Jag har fortfarande blandade känslor. Dels är Ludde jättesöt, och på plussidan är att han bara är 2 år gammal, så jag skulle få ha honom i många år. På minussidan är att han är en hanhund. Jag har alltid haft problem med hanar, av alla raser, så jag har alltid velat ha en tik om jag skulle skaffa hund. Men om hunden har rätt personlighet så tycker jag att jag kan leva med att det är "fel" kön på den.
Det är ju mycket att tänka på när man ska skaffa hund. Inte bara hitta rätt ras, den blir en stor post i budgeten med mat, försäkring, bajspåsar, godis och pälsvårdsprodukter. Sen behöver just den här hunden tränas till att kunna klara sig själv i upp till fyra timmar, han har lite separationsångest. Vilket i och för sig inte blir något större problem när jag får det jobbet jag vill ha, som jag kan göra hemifrån.
Jag får väl se hur det går imorgon. Fortsättning följer...
Gå inte vilse i universum.
Det är ju mycket att tänka på när man ska skaffa hund. Inte bara hitta rätt ras, den blir en stor post i budgeten med mat, försäkring, bajspåsar, godis och pälsvårdsprodukter. Sen behöver just den här hunden tränas till att kunna klara sig själv i upp till fyra timmar, han har lite separationsångest. Vilket i och för sig inte blir något större problem när jag får det jobbet jag vill ha, som jag kan göra hemifrån.
Jag får väl se hur det går imorgon. Fortsättning följer...
Gå inte vilse i universum.
söndag 28 augusti 2011
Fjärilarnas död
Ja alltså, när vi väl kom iväg släppte all nervositet, tack och lov. När vi åkte från Värnamo var det mulet och lite kvalmigt, men det hade utlovats fint väder och på vägen dit klarnade himlen så att när vi kom fram var det strålande sol från en klarblå himmel och inte ett moln i sikte.
Första önskemålet från Wesley var Nils Karlsson Pyssling, men det låg lite undanstoppat på en sidogata så vi kom dit på omvägar runt Karlsson På Taket och Emils Katthult. Till slut hittade vi dit i alla fall, och Wesley han var in och ut i huset fyra gånger. Jag följde med första gången, men sen sprang han på så fort att jag inte hängde med, så jag hittade lite skugga utanför dörren där jag satte mig och väntade med kameran i högsta hugg.
Sedan skulle han prompt prova Inte-Snudda-Marken-Banan och det klarade han jättebra, med bara lite hjälp över de svåraste bitarna. I efterhand kom jag på att jag var så fokuserad på att peppa honom och vara stöd att jag glömde ta ett enda kort när han var så duktig. Attans.
I slutet av banan låg Den Lilla Staden och där snokade vi runt en liten stund tills en del av oss kände av lite sug i magen. Då traskade vi iväg till Törnrosdalen där sällskapet hade varit under ett tidigare besök. Den här gången blev de dock besvikna på maten. Wesley och jag var nöjda, vi köpte färdiga baguetter som var alldeles lagom mättande, men de andra gick tillbaka med sitt och fick pengarna tillbaka. Och jag måste ju säga att jag förstår dem, den grillade laxen var kall och den krämiga potatissalladen som skulle varit till var slut så de fick ta vitkålssallad istället. Det är väldigt dåligt att inte kunna vara förutseende och skaffa in så mycket mat att det räcker till alla, när man varit i gång så pass länge att man borde veta ungefär hur mycket folk som kommer vid middagstid varje dag.
Hursomhaver, efter maten var det något (läs: någon) som mycket starkt sa oss att vi skulle till Mattisborgen, så det var bara att traska dit. Mattisborgen och Mattisskogen är nya för i år och jag måste säga att de gjort ett makalöst jobb med stället. Borgen var verklighetstrogen om än i mindre format (precis lagom för barn) och möblemanget var i samma stil. Utanför hade de ett vattenfall och några grottor som var väldigt spännande för barnen så klart. Och vi hade sån tur att precis när vi hade utforskat nästan hela borgen (utom fängelsehålorna) så var det dags för en föreställning, så vi gick ut med alla andra och satte oss för att se på. Skådespelarna var mycket duktiga där de framförde delar ur filmen. De kom inte kronologiskt, men det gjorde liksom inget, det blev ett jättebra kollage i alla fall.
Så vandrade vi runt i Mattisskogen en stund och letade efter rumpnissar men de enda jag hittade var de vi hade med oss ;) så vi vandrade vidare till Villa Villerkulla och såg på när Pippi och Tommy och Annika och pappa Efraim berättade en saga. Och så åt vi glass. Väldigt mumsig glass. Väldigt mumsig laktosfri skopglass. Många kramar och pussar till den som bestämde att de skulle ha det i den glasskiosken.
Utanför Villa Villerkulla fanns så klart en jättefin lekplats också med en spännande sjörövargrotta. Efter lite tvekan kom Wesley med in och när han väl hade sett att de läskiga ljuden kom från en högtalare och det läskiga ljuset bara var färgade lampor, så tyckte han den var hur kul som helst och gick igenom den nåt dussin gånger eller så. Och jag behövde bara följa med fem gånger.
Från Villa Villerkulla gick vi vidare ner till Den Lilla Staden igen, för att titta in i handelsbodarna där. Vi hann precis med att köpa lite krumelurpiller och Kuckelimuck medicin innan bodarna stängde. Sen var det dags att börja tänka på refrängen så vi traskade iväg till Alms Diversehandel och handlade lite souvenirer innan vi lastade in oss i bussen igen för hemresan.
Trötta, men glada efter en händelserik dag kom vi hem och hann med en tripp till Webkinz World innan det var dags för Wesley att åka vidare. Jag sov mycket gott den natten kan jag säga, och mycket hårt. Och jag är så glad att jag fick hela dagen med min son.
Slutligen vill jag verkligen rekommendera alla som inte varit där än att ta en tur till Astrid Lindgrens Värld. Det är väl värt besöket. Fast kanske det är bäst att ta med egen matsäck för säkerhets skull.
Gå inte vilse i universum.
Första önskemålet från Wesley var Nils Karlsson Pyssling, men det låg lite undanstoppat på en sidogata så vi kom dit på omvägar runt Karlsson På Taket och Emils Katthult. Till slut hittade vi dit i alla fall, och Wesley han var in och ut i huset fyra gånger. Jag följde med första gången, men sen sprang han på så fort att jag inte hängde med, så jag hittade lite skugga utanför dörren där jag satte mig och väntade med kameran i högsta hugg.
Sedan skulle han prompt prova Inte-Snudda-Marken-Banan och det klarade han jättebra, med bara lite hjälp över de svåraste bitarna. I efterhand kom jag på att jag var så fokuserad på att peppa honom och vara stöd att jag glömde ta ett enda kort när han var så duktig. Attans.
I slutet av banan låg Den Lilla Staden och där snokade vi runt en liten stund tills en del av oss kände av lite sug i magen. Då traskade vi iväg till Törnrosdalen där sällskapet hade varit under ett tidigare besök. Den här gången blev de dock besvikna på maten. Wesley och jag var nöjda, vi köpte färdiga baguetter som var alldeles lagom mättande, men de andra gick tillbaka med sitt och fick pengarna tillbaka. Och jag måste ju säga att jag förstår dem, den grillade laxen var kall och den krämiga potatissalladen som skulle varit till var slut så de fick ta vitkålssallad istället. Det är väldigt dåligt att inte kunna vara förutseende och skaffa in så mycket mat att det räcker till alla, när man varit i gång så pass länge att man borde veta ungefär hur mycket folk som kommer vid middagstid varje dag.
Hursomhaver, efter maten var det något (läs: någon) som mycket starkt sa oss att vi skulle till Mattisborgen, så det var bara att traska dit. Mattisborgen och Mattisskogen är nya för i år och jag måste säga att de gjort ett makalöst jobb med stället. Borgen var verklighetstrogen om än i mindre format (precis lagom för barn) och möblemanget var i samma stil. Utanför hade de ett vattenfall och några grottor som var väldigt spännande för barnen så klart. Och vi hade sån tur att precis när vi hade utforskat nästan hela borgen (utom fängelsehålorna) så var det dags för en föreställning, så vi gick ut med alla andra och satte oss för att se på. Skådespelarna var mycket duktiga där de framförde delar ur filmen. De kom inte kronologiskt, men det gjorde liksom inget, det blev ett jättebra kollage i alla fall.
Så vandrade vi runt i Mattisskogen en stund och letade efter rumpnissar men de enda jag hittade var de vi hade med oss ;) så vi vandrade vidare till Villa Villerkulla och såg på när Pippi och Tommy och Annika och pappa Efraim berättade en saga. Och så åt vi glass. Väldigt mumsig glass. Väldigt mumsig laktosfri skopglass. Många kramar och pussar till den som bestämde att de skulle ha det i den glasskiosken.
Utanför Villa Villerkulla fanns så klart en jättefin lekplats också med en spännande sjörövargrotta. Efter lite tvekan kom Wesley med in och när han väl hade sett att de läskiga ljuden kom från en högtalare och det läskiga ljuset bara var färgade lampor, så tyckte han den var hur kul som helst och gick igenom den nåt dussin gånger eller så. Och jag behövde bara följa med fem gånger.
Från Villa Villerkulla gick vi vidare ner till Den Lilla Staden igen, för att titta in i handelsbodarna där. Vi hann precis med att köpa lite krumelurpiller och Kuckelimuck medicin innan bodarna stängde. Sen var det dags att börja tänka på refrängen så vi traskade iväg till Alms Diversehandel och handlade lite souvenirer innan vi lastade in oss i bussen igen för hemresan.
Trötta, men glada efter en händelserik dag kom vi hem och hann med en tripp till Webkinz World innan det var dags för Wesley att åka vidare. Jag sov mycket gott den natten kan jag säga, och mycket hårt. Och jag är så glad att jag fick hela dagen med min son.
Slutligen vill jag verkligen rekommendera alla som inte varit där än att ta en tur till Astrid Lindgrens Värld. Det är väl värt besöket. Fast kanske det är bäst att ta med egen matsäck för säkerhets skull.
Gå inte vilse i universum.
fredag 26 augusti 2011
Fjärilar i magen
Imorgon ska vi (min son och jag) på utflykt till Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Vi ska åka buss med 40 andra människor vi aldrig har träffat förr. Vandra runt i parken bland hundratals människor vi aldrig träffat förr. Vi har ett tajt schema på morgonen, han ska komma 7:15, mamma ska hämta oss 7:20 och vi ska vara vid bussen 7:30 för att åka 8:00. Jag har stressat hela dagen och oroat mig för att vi ska komma för sent, eller att jag ska glömma ta med mig något viktigt, eller hundra andra småsaker. Jag var för stressad för att tvätta, bokade om tiden till måndag istället.
Fjärilarna i magen sprider syra omkring sig tror jag för jag har haft halsbränna som aldrig förr hela dagen. Har druckit säkert två liter vatten med Samarin i, men det verkar inte ha hjälpt så mycket.
Trots all stressen ser jag verkligen fram emot morgondagen. Jag ska få vara tillsammans med min son hela dagen, 14 underbara timmar med min älskling.
Gå inte vilse i universum.
Fjärilarna i magen sprider syra omkring sig tror jag för jag har haft halsbränna som aldrig förr hela dagen. Har druckit säkert två liter vatten med Samarin i, men det verkar inte ha hjälpt så mycket.
Trots all stressen ser jag verkligen fram emot morgondagen. Jag ska få vara tillsammans med min son hela dagen, 14 underbara timmar med min älskling.
Gå inte vilse i universum.
torsdag 25 augusti 2011
Tillsammans
Vilken skillnad det gör att vara flera tillsammans mot att vara ensam! Vi var i sta'n på Värnamodagarna och smakade lite wokad älg (mumsigt), och tittade runt litegrann. Vi hade jättetrevligt, och jag är glad att jag fick chansen att se hur det är. Tidigare år har jag avstått från att gå ner på sta'n under Värnamodagarna för att jag inte ville gå själv, det har känts jobbigt. Bara tanken att gå bland allt folket ensam fick mig att vilja kräkas. Men nu hade vi som sagt jättetrevligt och jag är glad att jag var där.
Tack mina vänner för en helkul stund på sta'n!
Gå inte vilse i universum.
Tack mina vänner för en helkul stund på sta'n!
Gå inte vilse i universum.
onsdag 24 augusti 2011
Svamp
Ganska ofta när det är något jag inte vill göra, och jag blir "övertalad" att göra det ändå, slutar det med att jag har rätt kul trots allt. Som idag till exempel. Jag blev utdragen i skogen för svampplockning, och uttryckte eftertryckligt att jag tänkte minsann inte plocka någon svamp, jag skulle sitta vid bussen och ta hand om fikakorgen.
Nu råkar det vara så att jag tycker om naturen, även om jag drar mig för att gå ut i den. När jag väl är där njuter jag för fullt. Så även denna gång. Jag hängde på de andra när de gav sig in i skogen, med tanken att jag kan väl gå en liten bit in i alla fall. Det slutade med att jag trängde mig igenom snåren ivrigt spanande efter de där klargula fläckarna i mossan. Jag till och med hittade några stycken alldeles själv, vilket fick mig att känna mig orimligt stolt över mig själv.
Så trots att jag inte hade den minsta lust att plocka svamp innan vi åkte, slutade det med att jag hade väldigt kul. Dessutom fick jag ett par timmars motion och frisk luft, och det kan ju verkligen inte skada.
Gå inte vilse i universum.
Nu råkar det vara så att jag tycker om naturen, även om jag drar mig för att gå ut i den. När jag väl är där njuter jag för fullt. Så även denna gång. Jag hängde på de andra när de gav sig in i skogen, med tanken att jag kan väl gå en liten bit in i alla fall. Det slutade med att jag trängde mig igenom snåren ivrigt spanande efter de där klargula fläckarna i mossan. Jag till och med hittade några stycken alldeles själv, vilket fick mig att känna mig orimligt stolt över mig själv.
Så trots att jag inte hade den minsta lust att plocka svamp innan vi åkte, slutade det med att jag hade väldigt kul. Dessutom fick jag ett par timmars motion och frisk luft, och det kan ju verkligen inte skada.
Gå inte vilse i universum.
tisdag 23 augusti 2011
Nyckelbesvär
Vilken förmiddag jag hade idag! Vaknade innan alarmet ringde, men det är inte ovanligt. Glömde äta frukost för mamma lämnade inte något nybakt bröd på dörren. Så vid halv tio i förmiddags gjorde jag mig i ordning för att gå till "jobbet", och tänkte komma iväg före tio för att hinna med ett stopp på vägen. Det ville sig inte utan jag kom iväg fem över och fick gå tillbaka två gånger för att jag glömde skräppåsen och mina papper jag behövde idag. Till slut kom jag ner, satte nyckeln i dörren till miljöhuset, men när jag skulle dra ut den igen satt den fast!
I fem minuter kämpade jag med den, vred och drog och lirkade och krängde, men den satt obönhörligt fast. Inga pengar på mobilen och utan nyckeln kom jag inte in hemma för att ringa vaktmästaren. Jag såg en grannes bil på parkeringen som jag känner lite grann, så jag åkte upp på sjunde våningen med hopp om att använda deras telefon, men där var ingen hemma. Så ner igen med hissen och tänkte att jag får väl sitta där tills vaktmästarna druckit sitt kaffe (kontoret är i samma hus som jag bor i). Men som tur var väntade en annan granne på hissen när jag skulle av och lovade att ringa jouren direkt. De kom efter bara fem minuter och fick loss nyckeln på två röda sekunder. Tack tack snälla vaktmästar'n!
Vid det här laget var jag så stressad att jag mådde illa så jag bestämde att jag tog mitt stopp efter "jobbet" istället och att jag skulle ta bussen ner istället för att gå. Och tur var det för på nästa hållplats steg mamma på så vi fick sällskap hela vägen.
Resten av dagen var bättre, det var pizza till middag och jag fick lugn och ro så jag till och med fick min bok färdig. Med all uppmuntran från familj, vänner och bekanta så kanske jag till och med skickar iväg den till ett par förlag.
Nu ska jag ta det lugnt ikväll, lite Facebook, lite Webkinz World, och så TV till läggdags. Imorgon ska jag börja på en bok jag lånat, en riktig tegelsten, det ser jag fram emot.
Gå inte vilse i universum.
I fem minuter kämpade jag med den, vred och drog och lirkade och krängde, men den satt obönhörligt fast. Inga pengar på mobilen och utan nyckeln kom jag inte in hemma för att ringa vaktmästaren. Jag såg en grannes bil på parkeringen som jag känner lite grann, så jag åkte upp på sjunde våningen med hopp om att använda deras telefon, men där var ingen hemma. Så ner igen med hissen och tänkte att jag får väl sitta där tills vaktmästarna druckit sitt kaffe (kontoret är i samma hus som jag bor i). Men som tur var väntade en annan granne på hissen när jag skulle av och lovade att ringa jouren direkt. De kom efter bara fem minuter och fick loss nyckeln på två röda sekunder. Tack tack snälla vaktmästar'n!
Vid det här laget var jag så stressad att jag mådde illa så jag bestämde att jag tog mitt stopp efter "jobbet" istället och att jag skulle ta bussen ner istället för att gå. Och tur var det för på nästa hållplats steg mamma på så vi fick sällskap hela vägen.
Resten av dagen var bättre, det var pizza till middag och jag fick lugn och ro så jag till och med fick min bok färdig. Med all uppmuntran från familj, vänner och bekanta så kanske jag till och med skickar iväg den till ett par förlag.
Nu ska jag ta det lugnt ikväll, lite Facebook, lite Webkinz World, och så TV till läggdags. Imorgon ska jag börja på en bok jag lånat, en riktig tegelsten, det ser jag fram emot.
Gå inte vilse i universum.
måndag 22 augusti 2011
Vägtankar
Jag var i Jönköping idag med bonusfamiljen, och mamma, och på vägen hem satt jag och funderade på bland annat väder. Jag har förstått att mina preferenser vad gäller väder skiljer sig från andras i allmänhet. Mycket beror det på mina åkommor, främst Sjögrens Syndrom, eftersom stark sol gör att det gör fysiskt ont i mina ögon, jag blir överhettad eftersom jag inte kan svettas "normalt" vilket gör att jag blir illamående och får huvudvärk. Till följd av detta föredrar jag mulet väder med temperatur runt 18-22 grader. Jag har inget emot lite regn heller, så länge det inte spöregnar. Jag tänker att det gör väl inget att bli lite blöt, det är bara vatten, det torkar.
Så tydligen anses det avvikande att föredra mulet, svalt väder framför soligt och varmt dito. Att föredra vinter framför sommar. Jag undrar om det kan vara för att vi får så lite sol här uppe i Norden att man förväntas tycka om sol, och likaså förväntas man klaga på regn och mulet. Men jag känner att så som världen har "krympt" i och med bättre kommunikationsmedel, så är det väl upp till var och en var man bor. Gillar man inte läget så är det väl bara att bosätta sig någon annan stans.
Framförallt tycker jag att allmänheten (jag nu generaliserar jag. förlåt.) behöver ta sig i kragen och sluta klaga så förplåtat. Är det inte det ena så är det det andra, det är för kallt, för regnigt, för soligt, för varmt, och så vidare. Varför inte bara "gilla läget" och göra det bästa av situationen?? Råkar det vara 35 grader i skuggan och strålande sol så har det aldrig hindrat mig från att gå ut och ha kul med min son, som gillar sol och värme. Inte ska han, eller andra i allmänhet, behöva lida för att förhållandena inte är idealiska för mig.
Det ligger mycket sanning i talesättet "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder".
Gå inte vilse i universum.
Så tydligen anses det avvikande att föredra mulet, svalt väder framför soligt och varmt dito. Att föredra vinter framför sommar. Jag undrar om det kan vara för att vi får så lite sol här uppe i Norden att man förväntas tycka om sol, och likaså förväntas man klaga på regn och mulet. Men jag känner att så som världen har "krympt" i och med bättre kommunikationsmedel, så är det väl upp till var och en var man bor. Gillar man inte läget så är det väl bara att bosätta sig någon annan stans.
Framförallt tycker jag att allmänheten (jag nu generaliserar jag. förlåt.) behöver ta sig i kragen och sluta klaga så förplåtat. Är det inte det ena så är det det andra, det är för kallt, för regnigt, för soligt, för varmt, och så vidare. Varför inte bara "gilla läget" och göra det bästa av situationen?? Råkar det vara 35 grader i skuggan och strålande sol så har det aldrig hindrat mig från att gå ut och ha kul med min son, som gillar sol och värme. Inte ska han, eller andra i allmänhet, behöva lida för att förhållandena inte är idealiska för mig.
Det ligger mycket sanning i talesättet "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder".
Gå inte vilse i universum.
söndag 21 augusti 2011
Tanketåget
Man har gott om tid att tänka när man är sjuk och inte har annat att göra än att ligga och sova hela dagarna. På engelska säger man "train of thought", dvs tanketåget, men mina tankar irrar så jag brukar säga att jag investerade i en "hovercraft of thought" för flera år sen.
Mest tänker jag på min son. Det är dags att lämna in begäran om omprövning igen och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva den. Kära mor har arrangerat att jag ska träffa en person på måndag som har mycket erfarenhet i området, och förhoppningsvis kommer det ge mig lite idéer.
Jag har funderat på katter och hundar också. Trodde jag fick napp på en urgullig röd dvärgpinscher i Malmö, men de slog på bromsen och det brukar betyda att de fått ett bättre erbjudande. Men just idag hittade jag en jättesöt powder puff och har mejlat och anmält intresse. Jag får väl se hur det går. Det är en hanhund, och jag hade helst skaffat en tik, men han är himla söt.
Det ska bli intressant att se hur Sotis (min katt alltså) reagerar på en ny familjemedlem. Hittills har det gått bra med mammas hund, men han är livrädd för katter. Jag tror nog de vänjer sig vid varandra så småningom. Hon är en liten surtant, när mammas kattunge, Disa, har varit här har Sotis mest suttit och tryckt under soffan och fräst åt lilla Disa när hon kommit för nära. Men Disa ger igen med samma mynt. Det är otroligt skrattretande att höra en pytteliten kattunge fräsa och skrämma undan en vuxen katt som är tre gånger så stor.
På lördag ska vi till Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld. Det blir första gången för mig, tredje gången för Wesley. Jag har hört att det är fint och att barnen har kul och det är ju det viktigaste. Jag hoppas bara inte han är för stor, han är ju 8 år redan. Det blir nog bra med det.
Gå inte vilse i universum.
Mest tänker jag på min son. Det är dags att lämna in begäran om omprövning igen och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva den. Kära mor har arrangerat att jag ska träffa en person på måndag som har mycket erfarenhet i området, och förhoppningsvis kommer det ge mig lite idéer.
Jag har funderat på katter och hundar också. Trodde jag fick napp på en urgullig röd dvärgpinscher i Malmö, men de slog på bromsen och det brukar betyda att de fått ett bättre erbjudande. Men just idag hittade jag en jättesöt powder puff och har mejlat och anmält intresse. Jag får väl se hur det går. Det är en hanhund, och jag hade helst skaffat en tik, men han är himla söt.
Det ska bli intressant att se hur Sotis (min katt alltså) reagerar på en ny familjemedlem. Hittills har det gått bra med mammas hund, men han är livrädd för katter. Jag tror nog de vänjer sig vid varandra så småningom. Hon är en liten surtant, när mammas kattunge, Disa, har varit här har Sotis mest suttit och tryckt under soffan och fräst åt lilla Disa när hon kommit för nära. Men Disa ger igen med samma mynt. Det är otroligt skrattretande att höra en pytteliten kattunge fräsa och skrämma undan en vuxen katt som är tre gånger så stor.
På lördag ska vi till Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld. Det blir första gången för mig, tredje gången för Wesley. Jag har hört att det är fint och att barnen har kul och det är ju det viktigaste. Jag hoppas bara inte han är för stor, han är ju 8 år redan. Det blir nog bra med det.
Gå inte vilse i universum.
lördag 30 juli 2011
Hört på tåget
Jag sitter här på tåget från Gbg och bredvid oss på andra sidan gången sitter medelsvensson med fru och två barn, pojkar i 8-10-årsåldern. En av pojkarna säger till sin mamma: "du kan få en chokladbit av mig". Det blir tyst ett par sekunder. "nu var jag snäll". Och sen: "om du hjälper mig öppna den här kan du få, men om du inte hjälper mig så får du inget". Det gjorde mig mållös. Pratar barn så till sina föräldrar nuförtiden?? Wesley skulle aldrig säga sånt till mig, men om han gjorde det skulle jag aldrig tolerera det.
Jag är uppfostrad att respektera äldre, särskilt mina föräldrar, och jag har lärt mitt barn samma sak. Jag undrar om det är "curling-uppfostran" som gör att barn inte respekterar sina föräldrar längre, eller är det att föräldrar inte respekterar sina barn och så är dåliga förebilder? Jag önskar att jag hade svaret på den frågan. Kanske är det lite av båda, eller något helt annat. Vad det än är tycker jag att det går utför överlag med familjer idag.
Gå inte vilse i universum.
Jag är uppfostrad att respektera äldre, särskilt mina föräldrar, och jag har lärt mitt barn samma sak. Jag undrar om det är "curling-uppfostran" som gör att barn inte respekterar sina föräldrar längre, eller är det att föräldrar inte respekterar sina barn och så är dåliga förebilder? Jag önskar att jag hade svaret på den frågan. Kanske är det lite av båda, eller något helt annat. Vad det än är tycker jag att det går utför överlag med familjer idag.
Gå inte vilse i universum.
onsdag 27 juli 2011
Paus i packningsbestyren
Hälften packat och jag kände att jag behövde en paus. Jag känner mig supernervös inför resan imorgon, rädd att jag ska glömma något viktigt, som biljetterna eller min medicin eller nåt. Dessutom kan jag inte hjälpa att tänka på själva tågresan med allt folk som kommer vara på tåget, eller besöket på Universeum, eller vandrarhemmet, eller spårvagnsresorna... Det är tur att jag inte kommer vara helt ensam. Och det hjälper förmodligen att Wesley är med. När det kommer till kritan är vi där för hans skull, för att han ska ha roligt tillsammans med oss, och då klarar jag det mesta.
Nej, bäst att jag packar färdigt, så jag inte glömmer nåt viktigt :p
Gå inte vilse i univers(e)um.
Nej, bäst att jag packar färdigt, så jag inte glömmer nåt viktigt :p
Gå inte vilse i univers(e)um.
tisdag 12 juli 2011
Sommarlov
Det känns så otroligt segt att komma igång och göra saker nu när jag är ledig. Det är nästan som om mitt undermedvetna håller mig tillbaka eftersom jag inte har någon egentlig anledning att komma igång. Det blir tröttande att hela tiden medvetet tvinga mig själv att göra saker, även enkla saker som att äta, duscha, diska osv. Det blir gjort, men jag måste hela tiden tänka på vad jag ska göra och det känns så väldigt tungt.
Jag funderar mer och mer på att skaffa mig en hund. En liten yorkshireterrier eller bichon, eller chihuahua, eller nåt liknande. Jag såg en fantastiskt söt hund häromdagen. Mamma och jag var på promenad med Ludde och Tess*, och bakom ett staket kom en liten liten voffsing springande. Den skällde inte och hoppade inte, men verkade så nyfiken på vilka vi var så jag gick fram till staketet med Ludde. De nosade på varandra genom staketet och verkade komma överens. Jag var helt övertygad om att det var en valp, men när matte kom fram fick vi veta att det var en väldigt liten dvärgschnauzertik. Hon skulle bli avelstik var det tänkt men hon var för liten så hennes matte, som var fodervärd då, fick behålla henne. En gulligare hund fick man nog leta efter.
Så jag är inne på Vovve.net flera gånger i veckan och kollar deras annonser för hundar som ska omplaceras. Inga napp hittills men nån gång måste det ju bli det, om jag försöker tillräckligt länge.
Middagsdags nu. Sen långpromenad.
Gå inte vilse i universum.
Jag funderar mer och mer på att skaffa mig en hund. En liten yorkshireterrier eller bichon, eller chihuahua, eller nåt liknande. Jag såg en fantastiskt söt hund häromdagen. Mamma och jag var på promenad med Ludde och Tess*, och bakom ett staket kom en liten liten voffsing springande. Den skällde inte och hoppade inte, men verkade så nyfiken på vilka vi var så jag gick fram till staketet med Ludde. De nosade på varandra genom staketet och verkade komma överens. Jag var helt övertygad om att det var en valp, men när matte kom fram fick vi veta att det var en väldigt liten dvärgschnauzertik. Hon skulle bli avelstik var det tänkt men hon var för liten så hennes matte, som var fodervärd då, fick behålla henne. En gulligare hund fick man nog leta efter.
Så jag är inne på Vovve.net flera gånger i veckan och kollar deras annonser för hundar som ska omplaceras. Inga napp hittills men nån gång måste det ju bli det, om jag försöker tillräckligt länge.
Middagsdags nu. Sen långpromenad.
Gå inte vilse i universum.
lördag 9 juli 2011
Upp upp och iväg
Nu är allt klart för vår semesterresa till Göteborg. Vandrarhem och tågbiljett är bokat, och Lisebergs allt-i-ett-kort köper vi dagen innan vi åker. Jag ser fram emot resan väldigt mycket, trots att jag är rädd för spårvagnar. Ingen av oss har varit på Universeum förut, så det blir väldigt spännande. Jag har läst om det på Internet och pratat med bekanta som varit där. Och Liseberg är alltid kul förstås.
Så nu är det dags att skriva lista på allt som ska packas ner i väskan. Får absolut inte glömma kameran i alla fall. Denna resan ska dokumenteras i detalj. Det är inte ofta jag får ha min son i hela fyra dagar och tre nätter, så vi ska verkligen försöka få ut det mesta av den här semestern.
Kudden måste med förstås. Det vore ju olyckligt om jag höll hela vandrarhemmet vaket med mitt snarkande. Det känns onödigt i alla fall.
Faktiskt ser jag fram emot tågresan också. Det är flera år sen jag åkte tåg sist, så det blir spännande.
Gå inte vilse i universum.
Så nu är det dags att skriva lista på allt som ska packas ner i väskan. Får absolut inte glömma kameran i alla fall. Denna resan ska dokumenteras i detalj. Det är inte ofta jag får ha min son i hela fyra dagar och tre nätter, så vi ska verkligen försöka få ut det mesta av den här semestern.
Kudden måste med förstås. Det vore ju olyckligt om jag höll hela vandrarhemmet vaket med mitt snarkande. Det känns onödigt i alla fall.
Faktiskt ser jag fram emot tågresan också. Det är flera år sen jag åkte tåg sist, så det blir spännande.
Gå inte vilse i universum.
onsdag 29 juni 2011
Den vackraste rösten i världen
När jag använde den virtuella världen Second Life, träffade jag där en ung kvinnafrån Nederländerna som uppträdde på scen i Second Life. Jag skulle kunna lyssna på henne i timmar, hon har en alldeles underbar röst. Det skulle inte förvåna mig att se hennes namn på internationella topplistor så småningom.
Nu är hon med i en tävling där man kan lyssna på hennes bidrag och rösta genom att klicka på stjärnorna under videon. Hon finns också på YouTube under namnet Nadine Morani, så gå gärna och lyssna till hennes inspelningar där.
Gå inte vilse i universum.
Nu är hon med i en tävling där man kan lyssna på hennes bidrag och rösta genom att klicka på stjärnorna under videon. Hon finns också på YouTube under namnet Nadine Morani, så gå gärna och lyssna till hennes inspelningar där.
Gå inte vilse i universum.
torsdag 23 juni 2011
Människor är konstiga
Personer med Aspergers Syndrom känner sig ofta "konstiga" eller annorlunda. För mig kan andra människor ofta verka mer konstiga. I ett samtal igår kom ämnet udda människor upp, och bland annat nämndes män som har lite starkare känslor för sin bil än vanligt. Så nu på morgonen satt jag och kollade TV programmet på tv.nu och tydligen visas ett program om just detta ikväll på kanal 5. Jag vet inte om jag kommer titta på det, det verkar lite udda för mig, men å andra sidan kan det vara bra att lära sig något nytt. Det är antingen det, eller en film på TV11. Det ger sig väl när det blir dags.
Idag har vi midsommarlunch, med sill... Jag gillar inte sill. Så jag hoppas där finns annat också.
Gå inte vilse i universum.
Idag har vi midsommarlunch, med sill... Jag gillar inte sill. Så jag hoppas där finns annat också.
Gå inte vilse i universum.
tisdag 14 juni 2011
Till Jultomten
Nu har jag hittat vad jag vill ha i julklapp. Jag är kanske lite äldre än din vanliga målgrupp, men jag tycker det ska räknas att jag fortfarande tror på dig. Och jag har varit väldigt snäll hela året (hittills). Andra argument till min fördel är:
* du behöver aldrig mer ge mig någon julklapp.
* ingen behöver någonsin köpa böcker till mig igen
* jag skulle kunna ha hela mitt bibliotek med mig i fickan, alltid, överallt.
Men framför allt skulle jag bli väldigt väldigt glad.
Så om det inte är för mycket besvär, skulle jag uppskatta om du kunde stoppa ner en Kindle i din säck och lägga den under min gran på julafton. I vilket fall ställer jag fram ett fruktfat och ett glas laktosfri mjölk som vanligt.
Gå inte vilse i universum.
* du behöver aldrig mer ge mig någon julklapp.
* ingen behöver någonsin köpa böcker till mig igen
* jag skulle kunna ha hela mitt bibliotek med mig i fickan, alltid, överallt.
Men framför allt skulle jag bli väldigt väldigt glad.
Så om det inte är för mycket besvär, skulle jag uppskatta om du kunde stoppa ner en Kindle i din säck och lägga den under min gran på julafton. I vilket fall ställer jag fram ett fruktfat och ett glas laktosfri mjölk som vanligt.
Gå inte vilse i universum.
tisdag 7 juni 2011
Dagen efter
Gårdagens strålande sol från molnfri blå himmel har förbytts mot vädergudarnas försök till en andra syndaflod. Jag sitter här i mörkret (strömmen gick för nån minut sen, mitt i Hell's Kitchen... grr) och lyssnar till regnet som smattrar mot fönstren, och har det ganska mysigt. En gosig katt i knät som bonus.
Grannarna verkar ha drabbats av lite panik. Själv tänker jag ta tillfället i akt och mediteera en stund över Naturens krafter. Och försöka att inte gå vilse i universum.
Grannarna verkar ha drabbats av lite panik. Själv tänker jag ta tillfället i akt och mediteera en stund över Naturens krafter. Och försöka att inte gå vilse i universum.
måndag 6 juni 2011
Grattis Sverige!
Flaggan i topp, handen på hjärtat och brist ut i sång i solens sken! Du gamla, du fria, du fjällhöga nord...
Dagens datum har varit helgdag i 6 år nu, men jag vågar slå vad om att många fortfarande inte vet varför vi firar just den här dagen. Många vet inte att Sverige inte alltid varit självständigt, för det var ju så länge sedan. Dessutom vanns inte självständigheten genom blodigt krig eller revolution, utan genom en helt oblodig statskupp. Gustav Vasa besteg Sveriges tron och därmed upplöstes Kalmarunionen vilket gjorde Sverige självständigt från Danmark och Norge.
Det de flesta väljer att komma ihåg, och det som läggs större vikt vid i Sveriges historia, är stormaktstiden som följde på den självständigheten. Man glömmer att om det inte varit för Gustav Vasas djärva drag att göra sig till kung i Sverige skulle stormakten Sverige förmodligen aldrig funnits.
Därför tycker jag att alla vi svenskar, både gamla och nya, ska gå ut i det vackra vädret,höja blicken mot vår blågula fana, och brista ut i sång. Och jag tycker att vi alla ska vara stolta över att vara svenskar.
Gå inte vilse i universum.
Dagens datum har varit helgdag i 6 år nu, men jag vågar slå vad om att många fortfarande inte vet varför vi firar just den här dagen. Många vet inte att Sverige inte alltid varit självständigt, för det var ju så länge sedan. Dessutom vanns inte självständigheten genom blodigt krig eller revolution, utan genom en helt oblodig statskupp. Gustav Vasa besteg Sveriges tron och därmed upplöstes Kalmarunionen vilket gjorde Sverige självständigt från Danmark och Norge.
Det de flesta väljer att komma ihåg, och det som läggs större vikt vid i Sveriges historia, är stormaktstiden som följde på den självständigheten. Man glömmer att om det inte varit för Gustav Vasas djärva drag att göra sig till kung i Sverige skulle stormakten Sverige förmodligen aldrig funnits.
Därför tycker jag att alla vi svenskar, både gamla och nya, ska gå ut i det vackra vädret,höja blicken mot vår blågula fana, och brista ut i sång. Och jag tycker att vi alla ska vara stolta över att vara svenskar.
Gå inte vilse i universum.
söndag 5 juni 2011
Hedra vilodagen
Idag har jag tänkt ta fasta på just det budet och göra så lite som möjligt hela dagen. Jag har en riktigt tjock bok en stor tillbringare med iskall nyponsoppa och färdiga smörgåsar att ta av under dagen. Allt som behövs för en dag av slappande.
Gå inte vilse i universum.
Gå inte vilse i universum.
lördag 4 juni 2011
Idag är en bra dag
Jag fick ett prydnadshjärta med den texten i födelsedagspresent, och känner verkligen att det stämmer idag. Jag ska ta med min son till High Chaparall idag, och ser verkligen fram emot det. Det är något av det bästa jag vet, att se honom ha roligt och att ha roligt tillsammans. Jag önskar bara att vi hade mer tid på oss, så vi kunde hinna med allt vi vill göra utan att behöva stressa. Men jag försöker göra det bästa av den tiden vi får.
fredag 3 juni 2011
Favoriter
När jag var mindre var det populärt att ha favoriter, t.ex. musikgrupper, TVprogram, böcker och filmer. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att mina favoriter ändrar sig efterhand, mycket beroende på mitt humör. Och jag har insett att det mesta går att lyssna på/läsa/titta på, bara man ger det en chans.
Gå inte vilse i universum.
Gå inte vilse i universum.
Internätet i min mobil
Jaha, så har jag upptäckt just nu att jag kan koppla upp mig på mobilen via mitt trådlösa nätverk hemma. Jag känner mig genast mindre handikappad. Hurra för den moderna tekniken.
Gå inte vilse i universum.
Gå inte vilse i universum.
onsdag 1 juni 2011
Fågel, fisk, eller mitt emellan?
Det har gått djurfeber i min familj. Mamma vill skaffa kanin och jag vill skaffa hund. Och båda argumenterar vi mot varandra. Det är mycket jobb med ett husdjur, det vet alla som har, eller har haft, dylika någon gång. Kanske mer med en hund än med en kanin, hunden måste man ju gå ut på promenad med, men å andra sidan har man ingen bur att städa varje dag, sågspån att hålla reda på och hö i mattfransen. Eller små svarta kulor på golvet efter att kaninen gått lös i hemmet...
Fast kaniner är ju himla mjuka och gosiga, och väldigt kramvänliga. Hundar också, enligt mig i alla fall. Så än så länge stannar det vid diskussioner om för- och nackdelar.
Det sägs att vissa fibromyalgipatienter har blivit bättre av att skaffa hund, eftersom de får regelbundna promenader vilket leder till viktnedgång och bättre kondition. Musklerna får jobba lite grann varje dag, vilket är bra när man har fibromyalgi. Så jag får nog erkänna att jag är väldigt sugen. Det gäller bara att hitta rätt ras, en som är lagom stor, inte behöver överdrivet med motion (20-45 minuter, 3ggr/dag, ungefär), inte för mycket päls/pälsvård helst, och som gillar katter och barn.
Ironin i det hela är att jag alltid sagt att jag inte vill ha någon liten knähund. Mina favoritraser är Rottweiler, Dobermann, Schäfer, och en del andra stora raser. Men just dem kan jag inte ha för jag har inte energi att fylla deras behov av aktivering och motion. Typiskt :P
Men å andra sidan har jag upptäckt en hel del intressanta mindre hundraser, och tänker att det nog inte blir helt omöjligt att ha en liten knähund. Det blir kanske till och med ganska mysigt med en liten pälsboll i knät om kvällen, efter sista promenaden för dagen.
Gå inte vilse i universum.
Fast kaniner är ju himla mjuka och gosiga, och väldigt kramvänliga. Hundar också, enligt mig i alla fall. Så än så länge stannar det vid diskussioner om för- och nackdelar.
Det sägs att vissa fibromyalgipatienter har blivit bättre av att skaffa hund, eftersom de får regelbundna promenader vilket leder till viktnedgång och bättre kondition. Musklerna får jobba lite grann varje dag, vilket är bra när man har fibromyalgi. Så jag får nog erkänna att jag är väldigt sugen. Det gäller bara att hitta rätt ras, en som är lagom stor, inte behöver överdrivet med motion (20-45 minuter, 3ggr/dag, ungefär), inte för mycket päls/pälsvård helst, och som gillar katter och barn.
Ironin i det hela är att jag alltid sagt att jag inte vill ha någon liten knähund. Mina favoritraser är Rottweiler, Dobermann, Schäfer, och en del andra stora raser. Men just dem kan jag inte ha för jag har inte energi att fylla deras behov av aktivering och motion. Typiskt :P
Men å andra sidan har jag upptäckt en hel del intressanta mindre hundraser, och tänker att det nog inte blir helt omöjligt att ha en liten knähund. Det blir kanske till och med ganska mysigt med en liten pälsboll i knät om kvällen, efter sista promenaden för dagen.
Gå inte vilse i universum.
tisdag 31 maj 2011
En kråka i marginalen
Jag satt idag och väntade utanför Kafferepet här i sta'n och fördrev tiden med att iaktta en kråka som tog för sig från ett övergivet bord utanför. Den fick tag i en bit ihopskrynklad plastfolie, förmodligen hade det innehållit en baguette eller liknande, och jag fascinerades av hur kråkan lyckades veckla ut plastfolien med hjälp av klor och näbb så att den kom åt de smaskiga smulorna inuti.
Kanske är det bara jag, men jag tycker ofta det är intressant att betrakta kråkor och skator, och även ekorrar och andra smådjur, när de löser problem. De är ganska smarta små rackare, som kan öppna alla möjliga förpackningar och lista ut hur de ska komma åt godbitar som lockar. Kanske finns det nåt att lära av smådjuren och deras list för att komma över mat som vi lämnar efter oss.
Gå inte vilse i universum.
Kanske är det bara jag, men jag tycker ofta det är intressant att betrakta kråkor och skator, och även ekorrar och andra smådjur, när de löser problem. De är ganska smarta små rackare, som kan öppna alla möjliga förpackningar och lista ut hur de ska komma åt godbitar som lockar. Kanske finns det nåt att lära av smådjuren och deras list för att komma över mat som vi lämnar efter oss.
Gå inte vilse i universum.
söndag 29 maj 2011
Söndagstankar
Jag blev så uttröttad igår att jag sovit hela dagen idag. Inte för att jag missat så mycket, vad jag såg av vädret under dagen så har det regnat nästan hela tiden. Mysigt när man sitter inomhus med en kopp varmt te och en bra bok (Röde Orm, för tillfället). Inte så kul om man måste vara ute i det.
Fast jag funderar på att skaffa hund, i vilket fall jag ju inte skulle ha något val, hunden måste ju komma ut. Kanske dags att skaffa regnkläder...
Gå inte vilse i universum.
Fast jag funderar på att skaffa hund, i vilket fall jag ju inte skulle ha något val, hunden måste ju komma ut. Kanske dags att skaffa regnkläder...
Gå inte vilse i universum.
lördag 28 maj 2011
Släkten är värst
Kom precis från värsta släktträffen hemma hos mamma och kan lugnt säga att jag är helt slut. Inte fysiskt, men mentalt känner jag att hårddisken är på gränsen till burnout. Mest för att det vimlade av släktingar som jag inte träffat på så länge att jag inte ens minns dem, eller till och med såna jag aldrig hade träffat. Aspies är ju inte så bra på det där med att umgås med folk. Själv kan jag bita ihop och ta mig genom, men jag känner att min gräns har blivit lägre än den var för 10-12 år sedan.
På den tiden jobbade jag inom kommunen i Malmö, och på fritiden jobbade jag som bartender på RFSL Malmös klubb Indigo. Med andra ord träffade jag folk hela dagarna, och mest såna jag inte kände. På den tiden gick det bra, men numera känner jag mig som om min hjärna haft en date med en slägga efter ett par timmar.
Fast jag får ju erkänna att det var rätt kul att träffa de flesta av släktingarna. Mest var det kusiner och kusinbarn. Och fascinerande att få träffa släktingar som tänker och resonerar ungefär som jag gör. Det är annars rätt ovanligt för mig att träffa folk som ens förstår hur jag tänker, så det är klart jag tar vara på stunder med "connection of the minds" med släkten.
Hur jobbigt det än var med alla tillsammans, så är jag glad att de kunde komma, om inte annat så för min mammas skull. Och jag ser faktiskt fram emot att träffa dem igen.
Gå inte vilse i universum.
På den tiden jobbade jag inom kommunen i Malmö, och på fritiden jobbade jag som bartender på RFSL Malmös klubb Indigo. Med andra ord träffade jag folk hela dagarna, och mest såna jag inte kände. På den tiden gick det bra, men numera känner jag mig som om min hjärna haft en date med en slägga efter ett par timmar.
Fast jag får ju erkänna att det var rätt kul att träffa de flesta av släktingarna. Mest var det kusiner och kusinbarn. Och fascinerande att få träffa släktingar som tänker och resonerar ungefär som jag gör. Det är annars rätt ovanligt för mig att träffa folk som ens förstår hur jag tänker, så det är klart jag tar vara på stunder med "connection of the minds" med släkten.
Hur jobbigt det än var med alla tillsammans, så är jag glad att de kunde komma, om inte annat så för min mammas skull. Och jag ser faktiskt fram emot att träffa dem igen.
Gå inte vilse i universum.
fredag 27 maj 2011
Morot
Karl Marx skrev "Religion är opium för folket". Man kan debattera vad hans ursprungliga mening var. Jag tror han menade att människor har ett starkt behov av att tro på något större än mänskligheten, och då skapas religioner. Att man sedan ännu inte har hittat en tillfredsställande definition på ordet religion är en helt annan diskussion. I citatet ovan tänker jag att det är tro på en högre makt, på "Gud", som avses.
Om man väljer att definiera religion som en tro på en (eller flera) högre makt, tillsammans med myter och riter kopplade till denna tro, så har religion förmodligen funnits lika länge som vår egen art av människa, homo sapiens sapiens.
Citatet framställer religion som något negativt, jämställer religion med opium, en mycket beroendeframkallande och destruktiv drog. Med tanke på de fundamentalister och sekter som finns nuförtiden är det kanske inte någon långsökt jämförelse. Men jag tror att i ett samhälle som vårt kan religion också vara en nödvändighet för att det ska fungera tillfredsställande.
Men jag hade inte tänkt skriva en uppsats om religion i dagens samhälle ;) Det är bara lite slumpvisa tankar i mitt huvud medan jag tittar på TV och surfar på Facebook.
Gå inte vilse i universum.
Om man väljer att definiera religion som en tro på en (eller flera) högre makt, tillsammans med myter och riter kopplade till denna tro, så har religion förmodligen funnits lika länge som vår egen art av människa, homo sapiens sapiens.
Citatet framställer religion som något negativt, jämställer religion med opium, en mycket beroendeframkallande och destruktiv drog. Med tanke på de fundamentalister och sekter som finns nuförtiden är det kanske inte någon långsökt jämförelse. Men jag tror att i ett samhälle som vårt kan religion också vara en nödvändighet för att det ska fungera tillfredsställande.
Men jag hade inte tänkt skriva en uppsats om religion i dagens samhälle ;) Det är bara lite slumpvisa tankar i mitt huvud medan jag tittar på TV och surfar på Facebook.
Gå inte vilse i universum.
onsdag 25 maj 2011
Aprilväder...i maj
Konstigt hur det alltid blir dåligt väder precis när jag får lust att gå ut och promenera. Inte har jag några regnkläder heller. Får väl ta en snabbis mellan skurarna.
Så här sitter jag och slötittar på "Scrubs" medan jag surfar på nätet, och leker med katten. Vad är det som gör att andra människors sociala liv är så intressant? Själv tycker jag det är ganska kul att se hur andra ställer till det för sig med "vita lögner" och "diplomatiska sanningar". Som andra Aspies kan jag inte ljuga, så folk uppfattar mig nog som nästan löjligt ärlig. För mig är det löjligt att andra anser sig tvungna att ljuga om helt vardagliga saker. "Ärlighet varar längst", det var nog en Aspie som kom på det ordspråket.
Gå inte vilse i universum.
Så här sitter jag och slötittar på "Scrubs" medan jag surfar på nätet, och leker med katten. Vad är det som gör att andra människors sociala liv är så intressant? Själv tycker jag det är ganska kul att se hur andra ställer till det för sig med "vita lögner" och "diplomatiska sanningar". Som andra Aspies kan jag inte ljuga, så folk uppfattar mig nog som nästan löjligt ärlig. För mig är det löjligt att andra anser sig tvungna att ljuga om helt vardagliga saker. "Ärlighet varar längst", det var nog en Aspie som kom på det ordspråket.
Gå inte vilse i universum.
tisdag 24 maj 2011
Laddar...Var vänlig vänta...
Sen jag steg upp i morse har jag känt mig "ovillig", och insåg plötsligt att jag varit konstant social i över två veckor. Med andra ord, batterierna urladdade. Så jag bestämde mig för att ta ledigt en dag, med telefonen urkopplad och TV:n på. Nu ska jag krypa upp i soffan och ladda batterierna.
Man glömmer aldrig sin första!
Eller det kanske beror på vad det gäller. Här kommer iallafall min första blogpost. Eftersom jag inte har något särskilt att säga så blir den väldigt kort.
Gå inte vilse i universum.
Gå inte vilse i universum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)