Släkten är värst

Kom precis från värsta släktträffen hemma hos mamma och kan lugnt säga att jag är helt slut. Inte fysiskt, men mentalt känner jag att hårddisken är på gränsen till burnout. Mest för att det vimlade av släktingar som jag inte träffat på så länge att jag inte ens minns dem, eller till och med såna jag aldrig hade träffat. Aspies är ju inte så bra på det där med att umgås med folk. Själv kan jag bita ihop och ta mig genom, men jag känner att min gräns har blivit lägre än den var för 10-12 år sedan.

På den tiden jobbade jag inom kommunen i Malmö, och på fritiden jobbade jag som bartender på RFSL Malmös klubb Indigo. Med andra ord träffade jag folk hela dagarna, och mest såna jag inte kände. På den tiden gick det bra, men numera känner jag mig som om min hjärna haft en date med en slägga efter ett par timmar.

Fast jag får ju erkänna att det var rätt kul att träffa de flesta av släktingarna. Mest var det kusiner och kusinbarn. Och fascinerande att få träffa släktingar som tänker och resonerar ungefär som jag gör. Det är annars rätt ovanligt för mig att träffa folk som ens förstår hur jag tänker, så det är klart jag tar vara på stunder med "connection of the minds" med släkten.

Hur jobbigt det än var med alla tillsammans, så är jag glad att de kunde komma, om inte annat så för min mammas skull. Och jag ser faktiskt fram emot att träffa dem igen.

Gå inte vilse i universum.