Gastric bypass +7 dagar (har inte vägt mig)

Idag för en vecka sen vaknade jag till sans på uppvaket på Värnamo Sjukhus. Redan igår gick jag delvis över till mos/puré/lättuggad kost. Pulvermos med tonfisk är rätt gott. Ännu godare med mos på kålrot, morot och blomkål.

Jag klarar två promenader om dagen med Saharah, pappa går med henne på morgonen och så går jag de andra två. Fast jag klarar inte hela rundan än, bara ungefär halva åt gången. Men jag ger mig inte, ju mer jag rör mig desto bättre blir det, tror jag. Snart nog ska vi klara att gå våra 45 minuters promenader genom hela sta'n igen.

Och vad jag dricker. Jag måste få i mig mina 2,5 liter om dagen, precis som innan, men jag kan inte få ner mer än 1-2 msk åt gången, så istället måste jag dricka hela tiden. Jag har konstant ett glas bredvid mig, antingen med vatten, eller mjölk (laktosfri), eller proviva, eller te. Min tandhygienist kommer gråta när jag berättar det.

Annars tycker jag det går bra överlag. Dränet togs bort i torsdags, och den vätska som fanns kvar i buken har kommit ut mycket bättre sen dess. Mamma har hjälpt mig lägga om det en gång om dagen. Jag orkar mer och mer för var dag, och jag har inte ro till att sitta still mer än absolut nödvändigt. Och jag är väldigt tacksam att jag lade ut pengarna för min fåtölj för några år sedan. Jag har inte använt den så mycket tidigare, men nu är den min räddning. Om jag sitter för länge rakt, i en vanlig stol/soffa, så gör trycket mot magen att jag mår illa och så småningom får jag ont. Så att kunna sätta mig i fåtöljen och luta mig bakåt och lägga upp fötterna på det inbyggda fotstödet är så väldigt skönt. Det avlastar magen och benen blir inte svullna.

Jag måste erkänna att jag har slarvat med stödstrumporna, men jag känner inte något behov av att använda dem. Mamma skäller på mig om det, så jag får lite skuldkänslor, men inte tillräckligt för att jag ska börja använda dem igen. Egentligen är jag dum som tänker så, för den allvarligaste komplikationen av en sådan här operation är blodproppar som man oftast får i benen och som sedan vandrar upp i lungorna eller hjärtat där de kan orsaka andningsstopp eller hjärtstillestånd. Vilket vanligtvis leder till döden. Jag ska nog börja använda mina stödstrumpor igen...

Gå inte vilse i universum.