Gastric bypass +57 dagar (99/100 kg)

Min lista över mat jag inte kan äta blir längre varje vecka. Den gångna veckan har jag lagt till grovt bröd, vitt ris, och jordnötssås. Jag här hört från mamma och andra som gått igenom samma sak att de fått ont i magen, eller kraftigt illamående, eller diarré. Jag önskar att jag fick de symtomen. Jag kräks istället, vilket är något av det värsta jag vet.

Dessutom verkar viktnedgången ha stannat upp. Vågen har visat 99/100 kg i nästan tre veckor nu. Före operationen sades det att de som upplevde bäst viktnedgång var de som fick i sig mycket vätska, ca 2-2,5 liter om dagen, och de som inte gick ner så mycket var de som drack för lite. Jag gör mitt bästa för att få i mig minst 2 liter om dagen och ändå står vågen still. Det börjar kännas lite lite frustrerande.

Men det är inte bara dåligt. Tvärtom känns det överlag bra. Jag fick några nya tröjor i förra veckan, i storlek 48/50, och det kändes väldigt bra att de passade och dessutom gjorde att det verkligen syntes att det finns 22 kg mindre av mig nu.

Missan är ganska nöjd med att ha mer plats i mitt knä också.

Gå inte vilse i universum.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Byte

Ett logginlägg på Facebook pratade om ätt byta bort sina problem mot någon annans och min spontana reaktion var "gärna!", men när Jag tänkte efter någon sekund ville Jag ta det tillbaka. Mina problem må kännas oöverkomliga för mig just nu, men det finns ändå många som har det mycket värre.

Jag tänker på att jag inte får ha mitt barn hos mig. Men jag får i alla fall träffa honom, medan tusentals mammor sörjer sina barn som de aldrig mer får se eller hålla i sina armar.

Jag tänker på att jag har det dåligt ställt ekonomiskt, medan miljoner människor varje dag går hungriga för de får inte ihop pengar till mat. Eller tvingas lura ihop sig i portar eller under broar för att de inte har tak över huvudet.

Då tänker jag istället på hur bra jag har det som har turen att bo i just Sverige, där vi blir jämförelsevis bra omhändertagna av staten. Och jag hoppas att de som styr ska inse detta och inte förstöra vår välfärd med alltför många reformer.

Och jag lutar mig tillbaka i min fåtölj, tittar ut genom fönstret i mitt vardagsrum på utsikten över min hemstad och tänker att det skulle kunnat vara mycket värre.

Gå inte vilse i universum.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Gastric bypass +40 dagar.(101 kg)

Äntligen har jag hittat ett sätt att blogga från telefonen. Blog-droid, en app jag hittade i Android market.

Som titeln säger, det är 40 dagar sedan min operation och vågen säger 101 kg idag. Dock har jag ännu inte lyckats komma tillbaka till den kondition jag hade före operationen, eftersom jag lyckades få dubbelsidig lunginflammation och fick ligga på sjukhus i fyra dagar. Jag håller fortfarande på att återhämta mig från det, mej än så länge är jag väldigt tacksam att pappa är här och kan hjälpa till och gå ut med Saharah. Jag ser fram emot att kunna promenera som förut igen.

Jag upptäckte att jag inte klarar att äta rökt skinka. Det var för kraftigt för magen att smälta. Däremot slinker persika ner utan problem. Mosad banan på salta kex går också bra, och till och med en halv frökus med kaviar.

Det enda som känns lite jobbigt är en mer eller mindre konstant känsla av illamående. Ibland tar jag fel på illamåendet och hunger och då kan jag få problem med att magsäcken blir för full. Det gör att jag får ont och ibland kommer maten på återbesök.

I det stora hela måste jag säga att jag mår bra. Lunginflammationen åsido.

Gå inte vilse i universum.

Published with Blogger-droid v2.0.3

Julaftonstankar

Jag var ute igår med Saharah och när vi gick förbi sjukhuset väcktes tankar på julen och folk som begår självmord på julen. Det slog mig att det måste vara det mest själviska en person kan göra, att lämna sina nära och kära med ett hål i hjärtat och undrande varför och dessutom för alltid förstöra årets största helgdag.

Personligen har jag aldrig hamnat i den situationen att jag har haft tankar på självmord, men jag kan rent logiskt förstå att det finns de som hamnar där. Däremot kan jag inte förstå att man väljer att ta den utvägen. För mig verkar det som om en sådan person är så inne i sina egna känslor att de stängt av all empati och helt enkelt inte kan se att andra skadas av deras handlingar.

Oavsett hur ensam man känner sig så finns det alltid någon, tror jag, i ens närhet som älskar en och som skulle sakna en om man försvann. Om man nu, som jag har hört, är så inne i sina egna känslor, och man känner att man bara är till besvär för alla i ens närhet, så kan jag i alla fall inte förstå att man skulle vilja göra sina nära så illa att man lämnar dem att för alltid undra varför.

Jag hade fler tankar i huvudet, men de försvann medan jag umgicks med min kära familj. Min lillebror har kommit på besök över julen och han är en av två människor jag känner att jag kan föra en intelligent diskussion med. Den andre är min storebror Ivan. Så jag får önska en god jul till alla, och att ni ger era nära och kära en stor kram och talar om för dem hur mycket de betyder för er.

Gå inte vilse i universum.

Gastric bypass +7 dagar (har inte vägt mig)

Idag för en vecka sen vaknade jag till sans på uppvaket på Värnamo Sjukhus. Redan igår gick jag delvis över till mos/puré/lättuggad kost. Pulvermos med tonfisk är rätt gott. Ännu godare med mos på kålrot, morot och blomkål.

Jag klarar två promenader om dagen med Saharah, pappa går med henne på morgonen och så går jag de andra två. Fast jag klarar inte hela rundan än, bara ungefär halva åt gången. Men jag ger mig inte, ju mer jag rör mig desto bättre blir det, tror jag. Snart nog ska vi klara att gå våra 45 minuters promenader genom hela sta'n igen.

Och vad jag dricker. Jag måste få i mig mina 2,5 liter om dagen, precis som innan, men jag kan inte få ner mer än 1-2 msk åt gången, så istället måste jag dricka hela tiden. Jag har konstant ett glas bredvid mig, antingen med vatten, eller mjölk (laktosfri), eller proviva, eller te. Min tandhygienist kommer gråta när jag berättar det.

Annars tycker jag det går bra överlag. Dränet togs bort i torsdags, och den vätska som fanns kvar i buken har kommit ut mycket bättre sen dess. Mamma har hjälpt mig lägga om det en gång om dagen. Jag orkar mer och mer för var dag, och jag har inte ro till att sitta still mer än absolut nödvändigt. Och jag är väldigt tacksam att jag lade ut pengarna för min fåtölj för några år sedan. Jag har inte använt den så mycket tidigare, men nu är den min räddning. Om jag sitter för länge rakt, i en vanlig stol/soffa, så gör trycket mot magen att jag mår illa och så småningom får jag ont. Så att kunna sätta mig i fåtöljen och luta mig bakåt och lägga upp fötterna på det inbyggda fotstödet är så väldigt skönt. Det avlastar magen och benen blir inte svullna.

Jag måste erkänna att jag har slarvat med stödstrumporna, men jag känner inte något behov av att använda dem. Mamma skäller på mig om det, så jag får lite skuldkänslor, men inte tillräckligt för att jag ska börja använda dem igen. Egentligen är jag dum som tänker så, för den allvarligaste komplikationen av en sådan här operation är blodproppar som man oftast får i benen och som sedan vandrar upp i lungorna eller hjärtat där de kan orsaka andningsstopp eller hjärtstillestånd. Vilket vanligtvis leder till döden. Jag ska nog börja använda mina stödstrumpor igen...

Gå inte vilse i universum.

Gastric bypass +1 dag (110 kg)

Igår blev jag opererad och idag är jag uppe och sitter i dagrummet och ser på TV, och uppenbarligen vid datorn för att uppdatera bloggen. Jag hade inget tillfälle att skriva innan operationen eftersom min HTC inte ville låta mig göra inlägg.

Så jag var här i torsdags och blev inskriven, och i söndags kväll kom jag hit och fick mitt armband och min säng. Det hände inte så mycket mer förrän måndag morgon, då fick jag veta att jag skulle opereras ca 09:45. De var på hugget här på avdelningen så jag blev inkörd i operationssalen redan 09:30. Det sista jag minns är att narkossköterskan sa att de sprutade in narkosen, och så sa hon god natt.

Sen minns jag inget mer förrän ca kl 15:30 på uppvaket. Jag vaknade och var så kissnödig så det var löjligt. De gjorde ett ultraljud på blåsan som visade att jag hade nästan 7 dl vätska(!) så de hjälpte mig att sätta mig upp och att gå på toa. Känsliga personer får ursäkta men det kändes väldigt skönt.

Efter det somnade jag nog om, och det följde en rad tester som jag inte riktigt följde med i. Kirurgen kom också ut och pratade med mig och sa att allt hade gått bra. De hade kunnat gå in laparoskopiskt trots allt, så inget stort ärr på magen, bara fyra små på ca 2 cm var. Det kändes skönt, mest för att rehabiliteringstiden är kortare än från ett öppet ingrepp.

Klockan var 20:45 när jag kom upp på salen på Kirurgavdelning B och jag kände mig ganska pigg. Magen var fortfarande bedövad också. Jag hade fått ett litet drän på vänster sida, något som hade blött lite mer än vanligt och de ville få ut allt blodet innan de stängde till. Så jag hade en liten påse på magen. Vid 22:00 kände jag mig redo att sova lite till, men jag började få lite ont, så jag fick en spruta Ketogan. Jag somnade innan det hann börja klia så jag vet inte om det gjorde det den här gången.

Det var en ganska orolig natt. Vid 03:10 vaknade jag och behövde gå på toaletten, sen la jag mig på sidan för att se om det gick bättre att sova så och det gjorde det tydligen. 04:30 var jag uppe igen, och efter det la jag mig på vänster sida, vilket kanske inte var så genomtänkt eftersom dränet satt där, men när jag väl kommit på plats orkade jag inte vända mig igen så jag somnade så.

Och lagom tills jag somnat in ordentligt kom en massa vitklädda människor med ljus in i salen och hojtade nåt om "vitklädd med ljus i hår". De stod där en stund och skrek och sen gick de vidare så då kunde jag blunda och sova vidare ett par timmar till.

När jag vaknade fick jag veta att jag fick lov att inta flytande föda idag, och bad om en pepparkakssmoothie, men det gick visst inte för sig, så det fick bli ett glas proviva blåbär och en kopp kamomillte, som jag fortfarande suger på. Man dricker inte så fort efter en sån här operation.

Så nu sitter jag som sagt i dagrummet och slår ihjäl tiden på datorn medan de visar Vampire Diaries på TV (inte mitt favoritprogram). Jag misstänker att jag kan åka hem imorgon redan, men det beror ju mest på hur jag mår.

Gå inte vilse i universum.

Reflekterande

På sista tiden, sedan det började bli mörkare för varje dag, har jag varit ute mycket, både till fots och i bil. Och jag har lagt märke till hur många som inte använder reflex ute i trafiken, både fotgängare och cyklister. Häromkvällen åkte vi genom staden i bil, och höll på att köra på en person som var på väg över ett övergångställe. Vederbörande ledde en cykel men hade inte en enda reflex vare sig på cykeln eller på sin person.

Jag undrar om denna avsaknad av reflexer kommer sig av att dessa människor inte inser hur osynliga de blir i höstmörkret? När jag gick i skolan fick vi se en bild, eller egentligen två bilder. Bilderna visade två personer till fots på en väg i mörker. På den ena bilden hade personerna reflexer på sig, på den andra inte. De bilderna illustrerade med all önskvärd tydlighet hur osynlig man blir i mörker om man inte har reflex på sig.

Reflexväst må kännas fånigt, men den kan rädda liv, förmodligen ditt eget i första hand. Och jag har för mig (jag kan ju ha fel) att det är lag på att ha reflexer på cykeln, en vit reflex fram, en röd reflex bak, och två orange reflexer i varje hjul. Jag ser otaliga cyklar utan en enda reflex, som saknar lampor dessutom.

Personligen har jag aldrig blivit påkörd av en bil, men jag kan inte tänka mig att det är särskilt behagligt. För din egen skull, och för alla andra i trafiken, ta på dig reflex när du går ut i mörkret. Och glöm inte reflexväst på hunden, den behöver också synas.

Gå inte vilse i universum.