Nyckelbesvär

Vilken förmiddag jag hade idag! Vaknade innan alarmet ringde, men det är inte ovanligt. Glömde äta frukost för mamma lämnade inte något nybakt bröd på dörren. Så vid halv tio i förmiddags gjorde jag mig i ordning för att gå till "jobbet", och tänkte komma iväg före tio för att hinna med ett stopp på vägen. Det ville sig inte utan jag kom iväg fem över och fick gå tillbaka två gånger för att jag glömde skräppåsen och mina papper jag behövde idag. Till slut kom jag ner, satte nyckeln i dörren till miljöhuset, men när jag skulle dra ut den igen satt den fast!

I fem minuter kämpade jag med den, vred och drog och lirkade och krängde, men den satt obönhörligt fast. Inga pengar på mobilen och utan nyckeln kom jag inte in hemma för att ringa vaktmästaren. Jag såg en grannes bil på parkeringen som jag känner lite grann, så jag åkte upp på sjunde våningen med hopp om att använda deras telefon, men där var ingen hemma. Så ner igen med hissen och tänkte att jag får väl sitta där tills vaktmästarna druckit sitt kaffe (kontoret är i samma hus som jag bor i). Men som tur var väntade en annan granne på hissen när jag skulle av och lovade att ringa jouren direkt. De kom efter bara fem minuter och fick loss nyckeln på två röda sekunder. Tack tack snälla vaktmästar'n!

Vid det här laget var jag så stressad att jag mådde illa så jag bestämde att jag tog mitt stopp efter "jobbet" istället och att jag skulle ta bussen ner istället för att gå. Och tur var det för på nästa hållplats steg mamma på så vi fick sällskap hela vägen.

Resten av dagen var bättre, det var pizza till middag och jag fick lugn och ro så jag till och med fick min bok färdig. Med all uppmuntran från familj, vänner och bekanta så kanske jag till och med skickar iväg den till ett par förlag.

Nu ska jag ta det lugnt ikväll, lite Facebook, lite Webkinz World, och så TV till läggdags. Imorgon ska jag börja på en bok jag lånat, en riktig tegelsten, det ser jag fram emot.

Gå inte vilse i universum.

Vägtankar

Jag var i Jönköping idag med bonusfamiljen, och mamma, och på vägen hem satt jag och funderade på bland annat väder. Jag har förstått att mina preferenser vad gäller väder skiljer sig från andras i allmänhet. Mycket beror det på mina åkommor, främst Sjögrens Syndrom, eftersom stark sol gör att det gör fysiskt ont i mina ögon, jag blir överhettad eftersom jag inte kan svettas "normalt" vilket gör att jag blir illamående och får huvudvärk. Till följd av detta föredrar jag mulet väder med temperatur runt 18-22 grader. Jag har inget emot lite regn heller, så länge det inte spöregnar. Jag tänker att det gör väl inget att bli lite blöt, det är bara vatten, det torkar.

Så tydligen anses det avvikande att föredra mulet, svalt väder framför soligt och varmt dito. Att föredra vinter framför sommar. Jag undrar om det kan vara för att vi får så lite sol här uppe i Norden att man förväntas tycka om sol, och likaså förväntas man klaga på regn och mulet. Men jag känner att så som världen har "krympt" i och med bättre kommunikationsmedel, så är det väl upp till var och en var man bor. Gillar man inte läget så är det väl bara att bosätta sig någon annan stans.

Framförallt tycker jag att allmänheten (jag nu generaliserar jag. förlåt.) behöver ta sig i kragen och sluta klaga så förplåtat. Är det inte det ena så är det det andra, det är för kallt, för regnigt, för soligt, för varmt, och så vidare. Varför inte bara "gilla läget" och göra det bästa av situationen?? Råkar det vara 35 grader i skuggan och strålande sol så har det aldrig hindrat mig från att gå ut och ha kul med min son, som gillar sol och värme. Inte ska han, eller andra i allmänhet, behöva lida för att förhållandena inte är idealiska för mig.

Det ligger mycket sanning i talesättet "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder".

Gå inte vilse i universum.

Tanketåget

Man har gott om tid att tänka när man är sjuk och inte har annat att göra än att ligga och sova hela dagarna. På engelska säger man "train of thought", dvs tanketåget, men mina tankar irrar så jag brukar säga att jag investerade i en "hovercraft of thought" för flera år sen.

Mest tänker jag på min son. Det är dags att lämna in begäran om omprövning igen och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva den. Kära mor har arrangerat att jag ska träffa en person på måndag som har mycket erfarenhet i området, och förhoppningsvis kommer det ge mig lite idéer.

Jag har funderat på katter och hundar också. Trodde jag fick napp på en urgullig röd dvärgpinscher i Malmö, men de slog på bromsen och det brukar betyda att de fått ett bättre erbjudande. Men just idag hittade jag en jättesöt powder puff och har mejlat och anmält intresse. Jag får väl se hur det går. Det är en hanhund, och jag hade helst skaffat en tik, men han är himla söt.

Det ska bli intressant att se hur Sotis (min katt alltså) reagerar på en ny familjemedlem. Hittills har det gått bra med mammas hund, men han är livrädd för katter. Jag tror nog de vänjer sig vid varandra så småningom. Hon är en liten surtant, när mammas kattunge, Disa, har varit här har Sotis mest suttit och tryckt under soffan och fräst åt lilla Disa när hon kommit för nära. Men Disa ger igen med samma mynt. Det är otroligt skrattretande att höra en pytteliten kattunge fräsa och skrämma undan en vuxen katt som är tre gånger så stor.

På lördag ska vi till Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld. Det blir första gången för mig, tredje gången för Wesley. Jag har hört att det är fint och att barnen har kul och det är ju det viktigaste. Jag hoppas bara inte han är för stor, han är ju 8 år redan. Det blir nog bra med det.

Gå inte vilse i universum.

Hört på tåget

Jag sitter här på tåget från Gbg och bredvid oss på andra sidan gången sitter medelsvensson med fru och två barn, pojkar i 8-10-årsåldern. En av pojkarna säger till sin mamma: "du kan få en chokladbit av mig". Det blir tyst ett par sekunder. "nu var jag snäll". Och sen: "om du hjälper mig öppna den här kan du få, men om du inte hjälper mig så får du inget". Det gjorde mig mållös. Pratar barn så till sina föräldrar nuförtiden?? Wesley skulle aldrig säga sånt till mig, men om han gjorde det skulle jag aldrig tolerera det.

Jag är uppfostrad att respektera äldre, särskilt mina föräldrar, och jag har lärt mitt barn samma sak. Jag undrar om det är "curling-uppfostran" som gör att barn inte respekterar sina föräldrar längre, eller är det att föräldrar inte respekterar sina barn och så är dåliga förebilder? Jag önskar att jag hade svaret på den frågan. Kanske är det lite av båda, eller något helt annat. Vad det än är tycker jag att det går utför överlag med familjer idag.

Gå inte vilse i universum.

Paus i packningsbestyren

Hälften packat och jag kände att jag behövde en paus. Jag känner mig supernervös inför resan imorgon, rädd att jag ska glömma något viktigt, som biljetterna eller min medicin eller nåt. Dessutom kan jag inte hjälpa att tänka på själva tågresan med allt folk som kommer vara på tåget, eller besöket på Universeum, eller vandrarhemmet, eller spårvagnsresorna... Det är tur att jag inte kommer vara helt ensam. Och det hjälper förmodligen att Wesley är med. När det kommer till kritan är vi där för hans skull, för att han ska ha roligt tillsammans med oss, och då klarar jag det mesta.

Nej, bäst att jag packar färdigt, så jag inte glömmer nåt viktigt :p

Gå inte vilse i univers(e)um.

Sommarlov

Det känns så otroligt segt att komma igång och göra saker nu när jag är ledig. Det är nästan som om mitt undermedvetna håller mig tillbaka eftersom jag inte har någon egentlig anledning att komma igång. Det blir tröttande att hela tiden medvetet tvinga mig själv att göra saker, även enkla saker som att äta, duscha, diska osv. Det blir gjort, men jag måste hela tiden tänka på vad jag ska göra och det känns så väldigt tungt.

Jag funderar mer och mer på att skaffa mig en hund. En liten yorkshireterrier eller bichon, eller chihuahua, eller nåt liknande. Jag såg en fantastiskt söt hund häromdagen. Mamma och jag var på promenad med Ludde och Tess*, och bakom ett staket kom en liten liten voffsing springande. Den skällde inte och hoppade inte, men verkade så nyfiken på vilka vi var så jag gick fram till staketet med Ludde. De nosade på varandra genom staketet och verkade komma överens. Jag var helt övertygad om att det var en valp, men när matte kom fram fick vi veta att det var en väldigt liten dvärgschnauzertik. Hon skulle bli avelstik var det tänkt men hon var för liten så hennes matte, som var fodervärd då, fick behålla henne. En gulligare hund fick man nog leta efter.

Så jag är inne på Vovve.net flera gånger i veckan och kollar deras annonser för hundar som ska omplaceras. Inga napp hittills men nån gång måste det ju bli det, om jag försöker tillräckligt länge.

Middagsdags nu. Sen långpromenad.

Gå inte vilse i universum.

Upp upp och iväg

Nu är allt klart för vår semesterresa till Göteborg. Vandrarhem och tågbiljett är bokat, och Lisebergs allt-i-ett-kort köper vi dagen innan vi åker. Jag ser fram emot resan väldigt mycket, trots att jag är rädd för spårvagnar. Ingen av oss har varit på Universeum förut, så det blir väldigt spännande. Jag har läst om det på Internet och pratat med bekanta som varit där. Och Liseberg är alltid kul förstås.

Så nu är det dags att skriva lista på allt som ska packas ner i väskan. Får absolut inte glömma kameran i alla fall. Denna resan ska dokumenteras i detalj. Det är inte ofta jag får ha min son i hela fyra dagar och tre nätter, så vi ska verkligen försöka få ut det mesta av den här semestern.

Kudden måste med förstås. Det vore ju olyckligt om jag höll hela vandrarhemmet vaket med mitt snarkande. Det känns onödigt i alla fall.

Faktiskt ser jag fram emot tågresan också. Det är flera år sen jag åkte tåg sist, så det blir spännande.

Gå inte vilse i universum.